Så har även jag sett "Shutter Island" nu. Och vad säger man? Den typen av mindfuckande filmer har jag sett förr så inget nytt på det sättet. Man var liksom beredd på att en hel del saker kunde hända, hjärnan blev så att säga på alerten och tog in och behandlade allt som hände med någon form av erfarenhet.
Jag grubblar ju mycket på allt möjligt även i vanliga fall, balanserar på gränsen mellan realism och surrealism, och det är som en träning inför den typen av filmer som "Shutter Island" är.
Mycket mer än så ska väl inte avslöjas.

Vad jag tyckte om den? Rätt bra, sen kan man säga vad man vill om slutet. Både bra och dåligt, men inte riktigt som jag uppskattar ändå. Å andra sidan; görs det inte filmer med olika typer av slut så tröttnar man säkert rätt snart på det man gillar i vanliga fall.

Rent visuellt så var det förvisso många snygga sekvenser, interiörer och landskap, men det var också alldeles för många misstag/dåliga klippningar (typ att någon står med armarna på ett visst sätt från en vinkel och sedan är det inte likadant när en annan kameravinkel används).

Som helhet blir det B B B för en väl genomförd film där huvudrollsinnehavaren Di Caprio är lika stadig som alltid.

---

Now.. back to the world of dreams. Or sleep as some may call it.