Så plötsligt var det över. Sex års följande av tv-serien Lost har kommit till sitt slut. Inatt sågs sista avsnittet.


Inte många serier har påverkat mig lika mycket och på samma sätt, om ens någon. Säga vad man vill om slutet, men det kändes ändå värdigt trots att det, liksom resten av serien, var rätt komplicerat. Jag bävade länge för en annan typ av slut som hade fått allt att verka meningslöst, men till slut satt man ändå där med en skum känsla av stor sorg och saknad att det nu faktiskt var över, delat med känslan av att det ändå kändes som att det var dags.

När vårt eget jordeliv tar slut kommer kanske samma känsla vara där igen. Stor sorg och saknad över att den tid som varit till slut är över, men att det faktiskt är dags.

Lost började för mig som en serie om en massa olika människor som kraschat på en öde ö och skulle försöka ta sig därifrån. Frågorna låg främst på vad som var så mystiskt med ön och vilka hemligheter som den skulle ha i beredskap. Men ju mer tiden gick, desto mer lärde man känna personerna och fokuset förflyttades till att man ville veta mer om de vanliga människorna än den mystiska ön.
Allt övernaturligt kom för mig mer och mer i skymundan, trots att det visades mer och mer av det i serien. Empatin för människorna, karaktärerna man kommit att ta till sig och älska var så mycket större än att få svar på vad själva ön egentligen var.

Lost är inte en serie om en "magisk ö", det är bara en förklädnad. Lost är en serie om vänskap och kärlek. Om hur människor påverkar varandras liv, tar hand om varandra och kämpar tillsammans.
Egentligen är Lost en komprimerad form av hela livet, kryddat med det magiska och övernaturliga som inte kan förklaras. Precis som vi inte kan förklara hur universum kommit till eller helt säkert kan säga vad som händer efter döden så ger heller inte Lost alla svar.

Från början trodde jag att det precis som i alla andra serier skulle ges svar på precis allt man undrat relativt omgående, men många av svaren dröjde till sista säsongen då en drös svar vräktes över en. Allt besvarades dock inte med självklarheter. Det var aldrig skaparnas tanke att skriva oss på näsan. Många av svaren fick vi själva räkna ut eller nästan hitta på själva. Frustrerande kan tyckas, men jag gillar det. För en gångs skull får man en känsla av att inte dumförklaras av uppenbara saker. Det är som sagt som i livet - vi har inte svar på allt.

Om vi visste allt om allt och alla, vad vore det då för mening? Om allt redan var en uträknad karta som du kunde se så fort du blev förmögen att tänka själv som barn, hur roligt skulle det vara?
Även om vi säger att våra liv nu skulle vara förutbestämda så kan vi ändå inte veta hur kartan ser ut och därmed söker vi efter svaren och har en mening med livet. Hade vi haft kartan och vetat allt skulle vi förmodligen gått runt som apatiska zombies och bara accepterat allt som hände eftersom det ändå tillhörde "livskartan" och vi visste vad som skulle hända. Ingen nyfikenhet, inget nytt, all vänskap och kärlek bara för att. Ingen mening - inget liv.

Som ni märker drog jag iväg en bit nu i tankegångarna, men det är just det som man fått göra hela tiden när man sett på Lost..

Försöker vi enbart få svar på allting så tappar vi bort det som är viktigt i livet, ens vänner och de man älskar. Vi måste inte veta allt, det är okej ändå. I slutet när vi ska summera våra liv är det ändå inte svaren på alla frågor vi kommer att tänka på och värdera mest. Det är alla minnen av alla saker man gjort och alla människor man älskat. Det är vi människor som gör varandras liv värda och leva.

Utan varandra, det är då vi verkligen är lost.


Tack för allt, kära serie. Nu väntar verkligheten.