En kväll i njutningens tecken. Efter månader av väntan var det dags att för andra gången i livet gå på Kentkonsert.

Först var vi - jag, Henke, Josefin och Linn - på Le Baron och mättade magarna innan det var dags att inta platserna i Lisebergshallen.

Låtlistan denna underbara kväll var som följer:

1. Taxmannen
2. Palace & Main
3. 10 minuter
4. Töntarna
5. Socker
6. Sjukhus
7. Romeo återvänder ensam
8. LSD, någon?
9. Musik Non Stop
10. Idioter
11. Pojken med hålet i handen
12. Vals för satan
13. FF
14. Ingenting
15. Vy från ett luftslott
16. Krossa allt / Dom andra

17. På drift?
18. Kevlarsjäl
19. Mannen i den vita hatten

Flera otippade kort minst sagt! "10 Minuter" har hittills inte spelats på nå'n av vårens andra konserter, liksom "Pojken med hålet i handen". De tackar vi för att vi fick höra! :D Annars var en stor höjdpunkt för mig att "På drift?", som blivit en av favoriterna sen den kom, spelades som ett av extranumren.

Bäst nummer just denna kväll ur min synvinkel: "Romeo återvänder ensam", "Idioter", "Pojken med hålet i handen", "Vals för satan", "På drift?" och "Mannen i den vita hatten".

Införskaffade också en t-shirt (första t-shirtköpet på flera år.. rätt duktigt av en som brukade vara t-shirtoholic typ).

Nu är det bara att vänta på nästa tillfälle som det är dags för turné, suck..

Efter konserten stack vi till Picasso en stund och snackade, tog en Newcastle innan vi begav oss hemåt.

Tack för kvällen alla! Euforin har nog inte lagt sig riktigt ännu.. är svårt att greppa det hela :)


Relationen till Kent är så svår att beskriva. Gillar man Kent så har man liksom bara förstått det. Har man ett hål i sitt hjärta på något sätt, vare sig det är litet eller stort, så förstår man förr eller senare. Har man ett helt hjärta och aldrig någonsin blivit sårad på något sätt eller varit deppig så är det nog rätt mycket svårare att förstå.
Kent är mer än bara ett band, det är det som är så svårt att förklara. Det finns band som skriver musik för att man ska fortsätta gräva ner sig eller stanna deppig, men lyssnar man och tar till sig Kent så förstår man att det är musik skapad för något helt annat, iallafall för mig. Det är inte musik som fortsätter att hålla en nere i depressionen, men det är heller inte gladlynt tjo och tjimmusik som tycker att man ska glömma och ignorera sina bekymmer. Musiken som Kent skapar försöker inte släta över något eller gömma bekymren. Den säger hur det är, kallt och naket, och lyfter på så sätt ändå upp en. Man får må mindre bra, det är okej, det är en del av livet. Ingen är perfekt och på topp hela tiden, ingen.
Så känner iallafall jag för musiken som detta underbara band gör. Det är mer än bara musik - det är Kent.