Börjar bli lite smått otålig nu. Dels för att jag vill dra till Arvika och dels för att jag vill veta vart jag ska ta vägen de kommande tre åren.
Jag är inte orolig, det har jag liksom kommit ifrån. Livet är ett ständigt äventyr och blir det man gör det till.
Flera personer höjde på ögonbrynen när jag sa att jag skulle plugga igen och alla undrade "Hur orkar du plugga en gång till??", men jag har aldrig sett pluggandet som något hemskt så länge man får plugga det man vill. Föreläsningarna i Falun under första kursen med audioteknologi var la inte riktigt min cup of tea, men i övrigt så gillade jag det mesta jag pluggade i Falun.

Mitt kommande äventyr spänner bågen för hur livet kommer att fortsätta. Tiden i Falun känns i efterhand mer som en tid som fick mig att växa, utvecklas, vidga mina vyer, få erfarenhet av livet snarare än leda till vad jag ska jobba med i framtiden. Jag ångrar inte tiden där det minsta.
Denna gång är det dock med en helt annan syn jag ger mig in i det hela. Visst, det kommer bli nya upplevelser och mer utveckling som människa, men denna gången tror jag verkligen mer på att det kommer att ordna sig efteråt med jobb osv.


Framtiden är min och jag tänker fanimig behålla den!