Nu börjar jag skriva, klockan är 13.08.

Koppar har klirrat i personalmatsalen, lunchen har ätits upp. Eftermiddagen börjar så sakteliga att förminskas allt mer för att så småningom nå sitt slutmål kvällen.
Vägen hit imorse var som vanligt kall och inramad av mina raska steg som bar mig framåt, en aning stressad som vanligt på morgonen. Musiken spelade i mina öron och vinterlandskapet låg tätt över stan.
På kontoret har jag tillbringat endast en bråkdel av dagen, då andra aktiviteter så som bytande av lysrör och letande av kartonger kommit i min väg. Letande av kartonger är inget spektakulärt, men byte av lysrör var en förstagångshändelse. Enkelt och långsamt tar människan sina små framsteg.

När jag går hem vid klockan fem kommer det ljus som jag nu ser genom rutan att helt ha ätits upp av det mörka som drabbar oss denna årstid. Som tur är vet vi att det ljusa snart äter sig tillbaka och lagom till sommaren är rollerna ombytta.
Mörker är något som inte bara syns på utsidan. Även på insidan kan det mörka långsamt förtära det ljus som finns. Inom oss går det inte med samma taktfasta automatik som på utsidan. På insidan påverkas andelen mörker kontra ljus av saker som händer oss, av väldigt mycket tillfälligheter. Det är en spiral som när man väl hamnat på nervägen mot mörker har svårt att vända på för att klättra uppåt igen, mot det ljusa.

Något surrar alltmer irriterande härinne på kontoret. Det kan vara lysrör, nätverkskablar, ryck i fönstren eller något annat jag inte kan se med blotta ögat. Bara för att något inte syns så innebär inte det att det inte finns. Problem finns alltid. Några syns, väldigt många gör det inte. Det osagda förblir osagt och stannar kvar som ett oändligt problem eftersom det aldrig blir sagt och kan lösas.

Det går att svara på nästan allt i livet med ett citat som någon annan redan gjort. Varför ska man försöka undvika att citera någon annan om det man vill säga redan har sagts så bra det går?
Idag har jag inget självklart citat. Det är inte alltid det behövs heller. Ofta förstås ändå det som är osagt, problem, mörkt och ont utan att man behöver säga något alls. Det är gåvan som människor har. Vi kan förstå, även om inget sägs. Vi tänker och finns till inte bara för oss själva. Vare sig vi inser det eller inte så tänker vi på andra och försöker förstå varandra. Ändå har många svårt att förstå andra människor, trots att man försöker. Det viktigaste är att vi aldrig slutar försöka. Det är när vi slutar som den svarta nedåtgående spiralen vinner och dagen förblir natt, vad vi än gör. Låt oss aldrig komma dit.

Aldrig.