Snöööööööö. Snö, mera snö, lite snö på det och snö till förbannelse, snööööö. Gör mig miljardär från ingenstans så lovar jag att bjuda alla jag känner på en resa till nå't soligt ställe i typ en vecka eller två. Helt ärligt, blir jag plötsligt miljardär så glömmer jag er inte. Jäklar vilken fest det skulle bli! MEN...

...nu känns det tyvärr inte så realistiskt. Drömma går ju. Ni hade väl inte tackat nej hoppas jag?

Det enda jag egentligen behöver pengar till för egen del sådär spontant är att betala csn-lånet och skaffa nå'nstans att bo. I övrigt har jag inget att lägga pengarna på som är livsviktigt. Har jag skitmycket pengar kommer det säkerligen bli några saker man unnar sig som pool, biljardbord, bar, äkta flipperspel osv, men egentligen är det roligare att ge saker till andra. Så när jag inrett klart den där herrgården med mina roliga prylar så är det ju inte liksom som att jag kommer att köpa Eiffeltornet eller slösa bort pengarna på egna onödiga nöjen. Vad är det för kul med det? Det är mycket roligare att dela med andra. Hålla lite partaj, resa runt i världen med några nära osv. Jag skulle inte vilja att andra kände att de stod i skuld till mig, absolut inte. Jag skulle göra mitt yttersta för att de deltagande skulle förstå att jag verkligen ville ge dem saker för att de är just de personerna som de är, inget annat! Vänner köper man sig inte, de förtjänar man. Er förtjänar man.

Jag är ledsen så som det är just nu att jag inte kan göra alla de sakerna jag skriver om. Att jag inte kan skämma bort er och flyga er alla till ett varmare ställe.

Jag är också ledsen för att jag inte hör av mig lika mycket som jag borde:
- Jag ringer i princip aldrig till er, eftersom jag inte är någon jättefan av att prata i telefon; jag vill hellre träffas ansikte mot ansikte t.ex.
- Jag messar ytterst sällan. Varför vet jag inte. Det är inte för att jag inte tänker på er för det gör jag - ofta. Det är lite samma grej där, sms känns lite opersonligt och inte samma sak som att ses.
- Jag skriver på facebook ibland, men problemet är att man inte alltid vet vad man ska skriva. Jag hör mig för nå'n gång ibland och frågar nå't, men.. jag vet inte. Jag är inte så bäst på att höra av mig där heller.
- Msn, mer förr än nu, men där är jag ändå ganska talför, iallafall med de närmaste.

Så.. om ni tycker jag verkar svåråtkomlig eller osocial eller tråkig osv.. det är inte min mening. Jag undrar ofta vad ni gör eller hur ni mår och om ni vill ses, men det blir bara inte av att jag hör av mig så ofta som jag borde.

Jag tänker mycket, som ni nog märkt och vet vid det här laget, på allt möjligt. Analyserar och grubblar. Inte bara om saker som händer mig själv, vart mitt liv ska ta vägen utan även som sagt hur det går för er andra. Så även om jag inte hör av mig så finns ni med mig.

Och vill ni ses så.. tjaa, hör av er ni också :) Jag lovar att inte sitta och grubbla er rätt i ansiktet. Jag kan ju vara en rätt rolig skit också ;)

Poängen med allt det här - Jag älskar människor, även om jag ofta går in i mig själv och förvandlas till tänkaren Björkman.


---

För att slutvinjetten är så vacker och lite vemodig