Utanför fönstret på gården leker barn i snön. Minns knappt hur det var själv. Nostalgiska små spår sitter alltid kvar, men minnen bleknar alltmer.
Pulkaracandet på lördag blir en flört med en tid då allting var enkelt. Då alla problem man trodde var stora egentligen var mikroskopiskt små. Aldrig kunde man tro att man på allvar skulle bli stor som de där vuxna och få massa ansvar och annat jobbigt. Det fanns inte, gick inte att föreställa sig; "Man levde i en drömvärld utan massa knas, får rysningar i kroppen när jag tänker tillbaks"

Idag är det andra förutsättningar. Mycket är bra med att bli äldre, man begår inte samma misstag, man lär sig. Samtidigt hade man aldrig vetat någon skillnad om man fastnat som barn. Tiden var ett sådant märkligt begrepp när man var liten. Årstider förändrades, men på något sätt kändes det som att det var en evig slinga som aldrig skulle ta slut.
Så plötsligt står man där och inser att "fan vad fort det här året gick!" och då är det över. Den eviga slingan förbi. Allt som finns kvar är de nostalgiska spåren av en tid som varit och aldrig kommer igen.

Ändå känner jag mig ganska tillfreds just idag. När jag ser ut genom fönstret på de lekande barnen känner jag mer att livets cirkel går sin stilla gång än att jag till 100% vill tillbaka till barnstadiet.
Fast.. visst saknar man det. Lite.