Halleluja! Fredag! Dags för en helg att hämta energi ifrån, främst genom att man får gå upp när man behagar och inte när den förhatliga klockjäflen ringer på okristliga tider.

Rätt lugn dag i skolan idag ändå. Lite barn eftersom det är Valborg (en högtid som för mig det inte är något särskilt alls med) och lätt att hålla reda på alla.

Eftersom bussen jag åker med är framme en halvtimme innan jag börjar så gick jag idag in i gympasalen och sparkade boll sjungandes för full hals med mp3:n i öronen för att fördriva tiden. Låt oss hoppas att ingen var i typ matsalen och jobbade just då eftersom en av dörrarna från salen kan leda in i köket, jag är inte säker.. Gör den det och någon var där, ja då fick de lite skönsång på morgonkvisten.

Dagens sjukhet var följande:
När jag gick sista året i gymnasiet så skrev vi en massa tal i svenskan. Ett av dessa tal som jag skrev, "Tatuera mera!", har jag letat efter ett flertal gånger de senaste åren. Vad jag minns var det ett av mina bästa tal och när jag hållit det i klassen så tjatade svenskalärarinnan på att jag skulle läsa upp det i skolans matsal någon dag när de hade en scen inställd där. Jag gick med på det och höll talet inför en publik som uppskattade det och jag minns inget negativt alls från tillfället. Dessvärre minns jag heller inte mycket mer av talet än att det handlade om att jag med en massa humor propagerade för tatueringar - trots att jag inte själv haft mer än såna där gnuggtatueringar i mitt liv.
Idag, fem år senare, jobbar jag på ett fritids i Jörlanda med en kille som är -89:a. I slutet av dagen när vi och två av barnen håller på med "Hänga gubbe" så frågar han plötsligt om jag höll ett tal om tatueringar i gymnasiet. Jag bara: "Ehm.. ja? Hurså? Hur vet du det?"

Han berättar då att han hade en kusin eller nå't som gick i Mimers då och att han bara besökte skolan och som hastigast lyssnade lite på talet jag höll och att han nu kände igen min röst - hur galet är inte det?? Han mindes att jag hade långt hår då, vilket jag själv var osäker på om jag fortfarande hade kvar när talet hölls, men det hade jag tydligen! Jag hade också gjort en fake-tatuering på armen, något jag också glömt bort helt. Galet som sagt.. helt galet.

Främst galet eftersom han kommer ihåg det överhuvudtaget och att han tog det på att han känner igen min röst. Jag måste ha en bra berättarröst eller något, för vad jag vet har jag ingen horribel häxröst som man skulle komma ihåg därför (I hope). Galet också för att han med sitt superminne och jag plötsligt jobbar ihop fem år senare. Speciellt eftersom han som sagt bara var på besök den dagen. Weird..

 

Saker som incidenten ovan är sådant som får mig att bli smått psykad av livet i allmänhet. Jag vet att jag övertolkar många saker alltför ofta, men den här typen av konstiga sammanträffanden göder mina ödesteorier och teorier om att det verkligen finns sjätte sinnen och annat som vi människor bara inte kan förstå riktigt än, men kanske i framtiden eftersom allting hela tiden utvecklas. Jag menar, kan vår medellängd öka markant från 1600-talet till idag så finns det väl inget som säger att hjärnkapaciteten inte också utvecklas?

 

 

Nog med djupheter för idag. Nu går jag över till mycket mer lättsamma aktiviteter som nästan är pinsamma, men bara nästan. Förra veckans avsnitt var grymt bra (det händer ju inte så ofta dessvärre) så det blir svårt att leva upp till idag. Dags för "Så ska det låta"..

 

---

 

 

 

Dagens låt helt klart på fritids - tur att det finns hopp om ungarna fortfarande