Jag ser, men jag ser också inte. Förr var det så mycket lättare. Allt var en väg av manna där inget kunde gå fel. Så plötsligt ändrades allt, men jag vet inte när. Lika plötsligt som det var, lika ovetandes är jag om när tidens tand bestämde sig. Det fanns en tid då begreppet "framtid" låg så väldigt långt bort. Så avlägset att det egentligen inte fanns. Men så är nu den framtid som inte fanns här och jag har inte en susning om hur den ska hanteras. Barndomen är förbi, tonåren är förbi, början av 20-årsåldern är förbi. Och sen? Det vetifan..

Framtiden som nu hunnit ikapp är inte den jag trodde på för åratal sedan. Och det som nu kommer att bli framtiden finns ännu mindre än den forna framtid i nutidsform som jag lever i. Blev det rörigt? Bra, då har ni en liten glimt av hur rörigt det är i mitt hjärnkontor. Organiserat kaos, en sliten klyscha, men likväl så brutalt passande på mitt sinne, mina tankearkiv.

Jag vet mycket väl vad den ständiga likgiltigheten och ibland omedvetet spelade entusiasmen beror på. Jag känner mig själv allt för väl för att kunna blunda en längre stund för vad som faktiskt pågår i mina innersta rum.
Jag försöker leva upp, brinna för saker och sätta mig in i omvärldens tankar och känslor. Det går till en viss gräns, men väldigt ofta sätts nuförtiden en osynlig blockad upp som bromsar mina svunna starka livsgnistor och får mig att inte alls gå in i saker till 100 procent utan kanske bara till 80 procent som bäst. Det är en bra siffra, men inte tillräckligt för att känna att man lever och definitivt inte när just den nivån också är alltmer sällsynt till förmån för ännu odrägligare nivåer.

Varför kan inte de rosa molnen komma tillbaka?
Varför ska alla förändras?
Varför kan inte människor minnas saker som varit?
Varför är det så svårt att nöja sig?
Varför är livet så svårt?
Varför skriver jag en sådan massa krångel som varken ni eller jag blir klokare av?

"Varför" är ett bra ord, men kan också vara en förbannelse. För tänk om det inte fanns! Om inget ifrågasättande fanns och allt bara var. Alla skulle acceptera eftersom "det är ju så!". Förenklande, men shit vilken tråkig värld..

Jag vill brinna. Jag vill brinna som förr. Jag vet vad som får mig att brinna. Det jag behöver är någon som tänder elden. Gnistan finns fortfarande, om än svag.

Ge mig bränsle, nu är jag bara ett tyst sus. Ett sus som vill växa och bli starkt, varmt, omhändetagande och beskyddande. Kärleksfullt och omsorgsfullt, tröstande och stärkande.

Den eld jag kan stå för finns inget vatten i världen som kan släcka. Allt jag behöver är en trygg hand. När den sträckts ut och blivit fattad släpps den inte. Jag skyddar den med allt jag har, den blir mitt allt. Min hjärta, min själ, mina lungor och mina läppar. Allt.

Med tomrummet fyllt slocknar jag aldrig.

Två.