Så var man tillbaka igegn, efter både två veckor i Eskilstuna och en vecka i Bremen. Mycket resande, men jag är van, efter åren i Falun och med vänner i ett antal städer så blir det änna inget problem med att resa numer. Fast det är klart, jag uppskattar inte när det blir som när jag skulle hem hit till Kungälv från E-tuna på torsdagskvällen förra veckan..

Tio över åtta ska tåget gå. Richard är snål och vägrar lägga ut pengar på en taxi. Evelina har inte längre någon bil och hennes cykel kan ju Richard inte bara ta och ställa på stationen. Helt sonika går herr Björkman mot stationen med sin packning klockan 19.40 cirka. Klockan tickar framåt i samma takt som allt fler svettdroppar utbryter på Richards panna och axlarna slits av datorväskans ojämna guppande. Till slut når han ändå fram till stationen och har nästan tio minuters marginal. Det är då första bakslaget kommer: försening med 25 minuter. Svordomarna haglar inombords då detta uppdagas och vetskapen om att stressen och svetten kunde varit betydligt mindre.
Tiden går och pga det signalfel som sägs ha orsakat det hela så står det plötsligt ännu en senare tid, och sedan ännu en, och ännu en. Varje gång klockjäveln börjat närma sig den utlovade tiden så inkommer en ny, glatt med den stora texten "NY TID", som att detta vore något fantastiskt och trevligt, en nyhet, hurra! Ny tid!!
Efter nära två timmars hoppande och stampande för att behålla värmen, samt konverserande med två Norrköpingsbor och en, hör och häpna, Kungälvare, så kom äntligen tågsatan inrullandes i maklig takt på stationen. Den stackars konduktörskan såg helt färdig ut och jag tyckte verkligen synd om henne som ändå fick vara ansiktet utåt för misslyckandet. Dock gjorde hon vad hon kunde för att lugna oss med anslutningar och när vi väl kommit fram till bytessamhället Katrineholm så visade hon alla bägen till bussen och så vidare innan hon raskt fick skynda sig tillbaka till tåget igen. Stackare.. (jag är här inte ironisk för en gångs skull, ett undantag).
Efter en extremt tråkig, obekväm och långdragen bussresa (istället för det snabba bekväma C2000 som det skulle ha varit) så anlände vi 15-talet tappra själar som skulle till slutstationen Göteborg. Där fick vi vänta säkert en halvtimme på taxi åt alla (sista bussarna hade gått för lääängesedan) eftersom alla taxinöt stod på andra sidan stationshuset och ingen hade koll på det.
Klockan 04.55 klev jag innanför dörren här hemma. Då kan man tänka sig att jag skulle stupa i säng? Icke sa nicke! Rask ompackning, frukost och utpackning i bilen för avresa med familjen mot Bremen. Jag var inte vaken mycket av den bilresan...

Jaa, så kan det gå ibland. Hur det var i Tyskland? Bara jättebra! Verkligen kanoners. Fasters 60-årsfest inledde så att säga veckan förra lördagen med mycket god stämning, mat, sällskap och faktiskt en Richard som intog dansgolvet överraskande mycket. Vad hände där kan man fråga sig?
Resten av veckan blev det idel utflyckter och umgänge med familjen, kusinbarnen t.ex. Det är svårt att tröttna på en 8-åring som skiner upp som ett helt solsystem när man besöker hans fotbollsmatch, eller en 6-åring som säger att jag är hennes bästa kompis pussar på en och vill gifta sig med en i framtiden. Det är svårt att värja sig mot så'na stunder även om man rest en halv dag eller bara är dödstrött ändå. På nå't sätt kommer det fram en extra varm energi som räcker hur länge som helst åt dessa kusinbarn. Det är härligt att ha familj :)

Vid halv åtta-tiden idag var vi inpackade och hemkomna hit och jag börjar till slut känna att jag kan varva ner på allvar för första gången på nästan tre veckor. Det ska bli skönt att få andas lite, även om man aldrig får nog av Tyskland och familjen.


Gonatt!