Runt 03.20 i lördags brann Torslandaskolan ner totalt. Troligtvis var branden anlagd och det är tragiskt naturligtvis att någon idiot inte har bättre saker för sig än att förstöra för stabiliteten i de flesta andra ungas vardag. Jag är helt övertygad om att den eller de som tänt på inte är en 60-årig förvirrad gubbe utan snarare någon som går på skolan och bara är väldigt skoltrött och vill ha ledigt från en massa plugg.
Dock får denna händelse mig direkt att tänka på en grupp av människor som förmodligen inte alls har något emot att skolan nu gått upp i rök: människor där som mobbas.

Torslandaskolan är en högstadieskola. För mig personligen var det en jobbig tid i högstadiet. Inte för att jag själv blev direkt mobbad, jag har alltid varit för stark i kärnan av mig själv även om jag samtidigt är en känslosam och bräcklig person som lätt tar åt mig saker. Jag var snarare blyg och hamnade därför inte i några större gäng eller liknande, men hade några vänner ändå så det var lugnt så sett även om jag självklart önskade mig mer umgänge och mer saker som hände, mindre hård skola. Eftersom jag sällan hittade på saker med andra på fritiden så la jag all energi på pluggandet istället och det var nog bra rent krasst sett. Men som sagt, lite mer ungdomligt leverne, partande osv hade jag inte dött av..
Jag har varit nära att mobbas en enda gång egentligen. Ett nöt något huvud längre än mig var ibland "skämtsamt" tyken och tog en dag strypgrepp på mig och tryckte upp mig hårt mot ett skåp. Jag blev inte rädd, mer tyckte jag att det var en irriterande och pinsam situation. Han släppte relativt snart eftersom vi ändå skulle ha lektion (kan ha varit musiklektion, bra sätt att värma upp strupen på!). Ganska snart efter incidenten satt jag vid en av datorerna i mitt klassrum när killen kom in i rummet. Jag minns inte om jag var själv där eller inte, men jag tror det var någon eller några fler därinne. Rätt ut i luften sa jag högt "Jag tycker du mobbar mig". Killen såg generad ut och gjorde något konstlat skratt följt av nå't förvånat svar innan han snabbt försvann in i sitt klassrum. Efter det sa han aldrig något "skämtsamt" igen eller rörde mig.

Med bakgrund av ovanstående så vill jag återkomma till det som detta inlägg handlade om; de människor som jublar inombords när en skola brinner ner. Mobboffren. Jag kan bara föreställa mig hur de måste känna sig inombords. Att inte tvingas gå till ett ställe där de ständigt måste må dåligt för att det finns nötter med hjärnor som inte ens TV-Shop skulle sälja. Att istället få stanna hemma ett tag och bara vara utan att behöva vara rädda. Att få tid till sig själv och sina egna behov istället för att fokusera på när nästa slag eller hånfulla ord ska komma. Att ett litet hopp till sist tänds inom en över att klasser och folk nu kanske splittras upp och nya möjligheter till vänner och framtid visar sig. Att ens böner, vad man än bett till, blir hörda.

Jag försvarar inte att en skola förstörs. Jag försvarar de svaga, de enda som kan se något reellt positivt med att skolan förstörs. De som bara jublar för att de får lite ledigt från skolan är ointressanta i sammanhanget.

En tanke slår mig att det kan vara ett av alla mobboffer som tänt på och visst, det är inte omöjligt. Isåfall är det lika idiotiskt - men mycket mer förståeligt. Iallafall för mig och alla andra som haft mörka eller väldigt mörka stunder och tankar.


V