Det har inte varit en dans på rosor att göra ingenting på många av dagarna de senaste månaderna.
Eftersom jag efter i plugget i Falun tvingades flytta "hem" igen pga obefintligt jobb så fordras såklart ständiga insatser av mig för att jag inte bara ska bo här och slösa på föräldrarnas resurser. Detta innebär att en massa oerhört roliga uppgifter ideligen läggs fram till min gigantiska förtjusning. Vem vill inte tvätta väggar när det blåser kallt halv storm ute liksom?

Näe då, skämt åsido, det är inga problem så sett, jag tycker det är självklart att hjälpa till. De har ju liksom ingen försörjningsplikt för mig, det är skitsnällt att jag får bo här. Jag kunde lika gärna blivit utkickad med orden "Klara dig själv!". Men så skulle de aldrig göra. De vill att deras barn ska ha det så bra som möjligt, svårare än så är det inte.
Dock blir jag ibland lite grinig över att det hela tiden ska hittas på nya uppgifter som inte är akuta på något sätt. Inte för att jag blir direkt utarbetad, men vissa grejer är verkligen så'nt som ger känslan "vi måste hitta på något att göra!". Men detta är ingenting som uppstått nu, absolut inte, det har alltid varit så. Speciellt pappa har extremt svårt för att bara sätta sig ner och göra ingenting en hel dag, bara koppla av. Läsa böcker, se på tv, spela keyboard är det han gör som fritidssysselsättning, men bara ytterst korta perioder. De enda dagarna som jag kan riktigt minnas som han inte kunnat göra något är när vi rest utomlands till Spanien, Tyskland och Grekland. Såna semestrar finns liksom inget att "hitta på". I sommarstugan t.ex: helt omöjligt att bara ta en ledig semesterdag! Är det inte gräset som ska klippas, så är det en vägg som ska rivas eller målas, takpannor som ska läggas om, mossa som ska rivas, skräp som ska köras till tippen, skåpsluckor som gnisslar, golv som ska läggas, saker hos någon närboende släkting som ska fixas, möbler som ska flyttas osv osv osv. Visst, det kan vara så märkligt som att han tycker om att ha något arbetssamt att göra hela tiden. Dock tycker inte alla det, vilket herr Tommy kan ha svårt att förstå ibland. Jag tycker det är kanon å ena sidan att han gillar att arbeta och uppdatera saker runtom hela tiden, men å andra sidan är det massor av det som görs som är långtifrån  livsnödvändigt och akut. Avslappning, ett främmande ord.

Min senaste uppgift är som sagt att tvätta en vägg och det är något som faktiskt behövdes. Halva väggen är tvättad och det är en grov skillnad man kan se. Dock har vädret varit emot mig de senaste dagarna och resten av väggen är fortfarande inte tvättad. Något som min otålige arbetsälskande pappa beklagade sig över vid middagen idag. "Idag kunde du tvättat väggen!" säger han uppfordrande fastän det tydligt blåser halv storm utanför fönstret och är rätt kallt. När jag påpekat detta och fått min brors medhåll mumlas "Äh, veklingar.." ungefär, lite småmulet. Jag replikerar att både jag och min kära bror minsann brukar ha bra mycket mindre kläder på oss än vad han och mamma har haft på flertalet sköna vårdagar. Samtalet går sedan över till den utflykt som föräldrarna ska göra på fredag, nämligen cykla dressin nå'nstans i tjottahejti. Då kan jag inte hålla mig och retas:
-Hoppas det blåser!
-Jaså?? Du önskar oss dåligt väder??
-Näe, men du tycker ju det är så skönt med blåst!
Flinande Richard, flinande bror, suckande mamma och pappa med något svart i blicken.

Ibland är likheterna med familjen Andersson störigt lika. Visst, pappa är inte lika klantig som Rudolf, men han kan bli sur på samma sätt och vara lika rolig när det väl blir något klanteri. Pappa är dock lite lugnare än Rudolf, men båda jobbar på kontor med tråkiga papper, även om pappa säger lite mer än bara "hmm".
Linus har alltid varit en liten Håkan. Han inte bara gillar potatis, han kunde som liten få exakt samma sura blick som Håkan och retades alltid med mig, eller Sune som jag blir i det här fallet.
Min likhet med Sune är att jag tänker mycket på kärlek, är storebror och ibland också hittade på lite mindre smarta saker i lägre grundskolan. Jag skämmer dock inte ut mig lika mycket som Sune brukar göra och är mycket mer monogam. Han har ju trots allt ett lite playigt drag i sig, även om det är Sofie han alltid återvänder till.
Mamma är egentligen inte jättelik Karin. Karin är slarvig, mamma är snarare tvärtom. Dock gillar hon, liksom Karin, att småretas med pappa Tommy/Rudolf ibland och har ett lika tråkigt jobb (kundtjänst på elverket). Hon är också modernare än pappa och skulle gärna resa mer utomlands, medan pappa säkerligen skulle tycka att en resa med en gammal avdankad järnväg i södra Närke skulle vara minst lika exotiskt.

Man går varandra på nerverna lätt här hemma, konversationerna är samma som de senaste snart 23 åren, med en del variationer såklart, men med bilden av familjen Andersson i huvudet så blir genast allting mycket roligare.

Man har bara ett liv (förmodligen) varför slösa bort det på att bråka med andra?