Även om jag inte är en överdrivet stor bandyfantast så värmer det en Kungälvsbo med gammalt Faluhjärta att se dessa resultat bredvid varandra:


Var inne i stan idag och gick runt med Linus. Det som slår mig mer och mer är att man känner igen allt färre ungdomar här, vilket ju beror på att man själv blir äldre och de som var runt ens egen ålder slutat skolan och säkerligen flyttat många av dem. Det kryllar av ungdomar som inte ens Linus känner igen och då märker man att tiden börjat gå. Känns både uppfräschande och sorgligt på samma gång. Uppfräschande att se massa nya ansikten, men sorgligt att allt förändras så snabbt. Känns inte alls som det var så längesedan som det faktiskt är som man gick i skolan här. Tre års frånvaro sätter sannerligen sina spår. Det går inte att vara borta och rota sig i en helt annan stad, få det att bli "hemma", och sedan flytta tillbaka och återgå till det gamla. Det går bara inte. Jag är inte samma person som när jag lämnade. Då skulle jag alltid bo här! Det fanns ingen bättre stad än Kungälv!
Nu..nu vill jag inget hellre än att flytta härifrån igen och skaffa ett eget, nytt liv. Det känns inte som det finns något för mig här längre. Visst finns några vänner kvar, men de flesta har jag utspridda på ett antal platser i Sverige (Trollhättan, Alingsås, Stockholm, Linköping, Kalmar, Uppsala) så vad är meningen med att bo kvar? Jag hittar överallt vilket ger en trygghet såklart, men också en tristess. Det mest positiva med Kungälv är att det finns en massa vackra damer överallt, det har det alltid funnits, men det räcker liksom inte för att väga upp allt det andra. Och jag vet mycket väl att det finns skönheter i andra städer as well :)

Jag vill som vanligt inte ha så mycket sagt, men det blir ändå en lång harrang av beskrivande ord. "Den är jag!"

Håll ut, tiden är vår vän