Damn it. Trodde inte de känslorna skulle börja komma igen. Det var ju så längesen. När bli man för gammal för vissa känslor? Kan man bli för gammal?

Jag har varit deppig ett antal gånger de senaste två åren, speciellt sedan jag slutgiltigt lämnade Falun. Men det finns verkligen olika sorters depp. När jag var liten var jag t.ex. rädd för att bli stor och det värsta som kunde komma över mig var dödsångest. Det är fan inte rätt att man ska behöva ha dödsångest som liten, men jag tänkte mycket redan då. Den känslan, den maktlösa dödsångestkänslan, har återkommit ett fåtal gånger även som vuxen. Men den går att hantera nu, går över lika snabbt som den kommer. Under ett par år hade jag det inte alls, det fanns inte, tankarna var uppfyllda med så mycket annat så man hann helt enkelt inte börja grubbla över saker man inte borde.

I högstadiet mådde jag skit av helt andra anledningar än dödsångest. Kärleken åkte på några törnar och var nästan obefintlig, tryggheten från låg- och mellanstadiet hade försvunnit och man slussades in med massa okänt folk, skaffade inte jättemånga nya vänner, många ämnen var sjukt tråkiga, osv.

Gymnasiet blev ett uppsving, inte på stört, men efter ungefär halva tiden. Från att ha haft svart som favoritfärg, grubblat sönder mig, sett på "Fucking Åmål" varje natt i två veckor, exakt samma tid (I know, I know...), och ångestsjungit Broder Daniel-låtar under sommarfyllor, så började jag istället ha grönt som favoritfärg, engagera mig ännu mer i skolan och folket i klassen och må mycket bättre med alla underbara personer där.

Efter studenten blev det Falun och depp fanns inte längre på kartan. Allt var på topp, kamrater, kärlek, rolig skola, självständighet, allt precis allt blomstrade! Broder Daniel kan jag inte påstå att jag hörde på mycket under de åren. Nästan inte alls förrän några gånger under sista året då kärleken fick sig en törn igen. Men kamraterna och det andra fanns ju kvar så det var ändå okej även om vissa stunder var ett helvete. De som känner mig vet att jag värderar kärlek ganska högt..

Så är jag då tillbaka "hemma" igen. Kamrater, som förut nämnts, lite utspridda, kärleken ånyo obefintlig, arbetslös. Och mitt i allt detta så råkar jag nu lyssna på Broder Daniel-låten "Whirlwind" från "Fucking Åmål". Skillnaden mellan de få gånger jag hörde den i Falun är bara att nu infinner sig känslan av ungdom. Ångesten, sommarfyllan, känslor som legat och växt igen av mossa. Känslor jag borde vara för gammal för.

Men som sagt..går det att bli för gammal för en känsla?