Nästan två år tog det. En tid som jag många gånger aldrig trodde skulle kunna gå mot någon ljusning. Men nu de senaste dagarna, från ingenstans, har känslorna börjat förändras.
Så många gånger har jag närmat mig botten och blivit tryckt uppåt igen av en massa olika personer och anledningar. Jag har ältat, gått igenom i huvudet och undrat över saker som kunde gjorts annorlunda, klandrat mig själv osv.
Inte mer.
Nu när jag tänker tillbaka så har allt börjat vända sig till enbart de bra minnena, de dåliga har lagts i fack som "fallet avslutat" snarare än en evighetens Palme-utredning som det var innan.

Jag vet inte vad det är som har gjort att allting plötsligt har vänt. När jag höll på med körkortet i höstas var jag verkligen i botten, så avsaknad av självförtroende som det bara gick och med hopplösa känslor om att ingenting gick. Så dåligt har jag aldrig mått, inte ens när jag var deppig i högstadiet.
Sen efter körkortet fram till nu vet jag egentligen inte vad som har hänt. Nära botten en lång, lång tid efteråt men sen nu precis det allra senaste från ganska neutralt till att ha passerat någon sorts osynlig gräns som jag inte varit över på ungefär två år.

Jag hittar inte förklaringen, men nu är allt bakom mig. Jag ser framåt.

Passa er, Richard är tillbaka :)