...och jag står kvar. Lite så känns det faktiskt. Sista dödsrycken av det liv jag borde leva i fanns på 90-talet. Jag måste helt enkelt vara född i fel tidsålder.

När jag växte upp, andra halvan av 80-talet och under  90-talet, var allt så himla annorlunda. Har så svårt att sätta fingret på var någonstans allt förändrades, men att det inte är samma värld nu som då, det är en nästan obeskrivlig sanning. På den tiden, då internet var något nytt och fantastiskt och mytomspunnet (wow www.lycos.se! Söka efter vadsomhelst i 28k modem!!!) fanns fortfarande en sorts mysig stämning. I skolan fick man sjunga "Den blomstertid nu kommer" utan att någon klagade om "jämlikhet och diskriminering" och det sågs bara som en fin sång. Man dansade till oskyldiga låtar gjorda av Drängarna eller Rednex på skoldiscon. Vad var Hiphop och r'n'b? Uttryck som "shake your ass" uttrycktes aldrig, än mindre könsord. Visst visste man vad kuk var för något, men det användes inte som skällsord (inte förrän på högstadiet, men det är en helt annan historia av livet, när barndomen gått över till tonår.) Från det jag hör och läser i media idag så är det nu på ett helt annat sätt i låg- och mellanstadieåldern. Barn hör saker på TV och radio de inte borde höra och även om jag skrattar gott åt sexskämt och liknande utan att skämmas så kan jag inte annat än bli skrämd av det språkbruk som rapporteras används idag. Eller t.ex. att 12-åringar vill använda string, tänker på hur tjocka de är osv. Jag kan inte säga till 100% att det verkligen är såhär, eftersom jag inte hört det i egen hög person, men jag har ingen anledning att misstro de mååånga rapporter man hör.

Så...vad vill jag? Vad är det jag eftersträvar? Jag önskar helt enkelt att saker vore som förr, innan internet, när folk träffade varann mer i verkligheten. Den tiden jag knappt fick uppleva, den tiden när internet knappt var känt. Den tiden när man inte gick in i ett chattrum och såg eländet forsa mot en: "Siiingel igen! ;) Ge mig din msn fort!!" Jag blir bara ledsen när jag läser så'nt..andra, kåta ungdomar, blir glada och tänker "woho, buss på!", men inte jag...Jag lever fortfarande i en drömvärld. En hollywoodfilmsvärld där killen och tjejen får varann trots alla hinder. De möts i verkligheten och fastnar för varann med en gång undermedvetet. De lär känna varann, trampar på varandras tår lite, nöter på varann, för att till slut inse faktum: det är de två som är menade att vara tillsammans. Och då blir allt efter det bara rätt, happily ever after!
Men detta händer som sagt bara på film...Jag var nära en gång, men någon stal den drömmen och förvandlade den till sin egen. "Jag e inte bitter" försöker jag intala mig. Och nej, jag är inte bitter på att min dröm tog slut för tidigt. Jag är bara bitter på att den stals. För jag är bara människa. En människa som föddes i fel tid, en tid då ordet kärlek behandlas som en synonym som kan ändras med ett enkelt klick i Word till motsatsen hat.

I den tid jag lever i får pojken och flickan varann.
Jag önskar omvärlden också levde där.

//RB