Listman

Att jag älskar att fylla i listor har väl inte undgått nån som följt min blogg genom åren (fast det finns nog i och för sig inte så många trogna läsare kvar med tanke på hur jävla sällan jag skrivit sen typ slutet av 2017).
 
Hur som helst tycker jag om det, att skriva lite om vad man tycker och gillar på en lättsam nivå.
 
Har du något konstigt du alltid måste göra?
Faktiskt inget alls vad jag kan komma på.

Har du några andra måsten?
Inte mer än att typ kolla Twitter, Insta, Messenger och mailkorgen.
 
Har du några lyxvanor?
Går på massage ett antal gånger per år. Man ska unna sig när man kan! "Det där kan jag unna mig nån gång i framtiden.." är farligt att tänka. Man vet aldrig vad som händer imorrn. Ser du något du verkligen vill ha som är rimligt så kör på det!
 
När ingen ser, vad gör du då?
Drar ner rullgardinen och besöker vissa hemsidor. Hallå, vilket svar förväntar sig folk på den frågan? Jag är ju singelsnubbe, haha.
Mycket mer spännande än så blir inte svaret. Eller i och för sig, jag drar på stereon och sjunger samt hoppar/dansar runt med nåt glas gött vin, whisky eller öl ibland på helgerna på ett sätt jag inte riktigt gör på dansgolvet ute bland folk.
 
Vad stör du dig på hos andra?
Om de är oärliga, opålitliga, allmänt för på, i vägen, otrevliga, inte går att skämta med och så vidare.
 
Vilken är din sämsta sida?
Jag är i grunden rätt bekväm av mig och bra på att skjuta upp saker. Alltså saker som inte är så viktiga. En deadline för nåt arbete är en annan sak, det utförs när det ska. Men i övrigt, sånt som inte är så farligt att skjuta upp blir gärna uppskjutet lite.
Jag är lite för blyg i vissa situationer också. Jag borde ta för mig mer. Det har blivit delvis bättre på den fronten på senare tid i vilket fall.
 
Vilken sida av sängen sover du på?
Det varierar beroende på hur sängen står. Jag föredrar att ligga på sidan närmast dörren av ren bekvämlighet. Närmre ut och mindre risk att störa eventuell person som ligger bredvid.
 
Vad gillar du för filmer?
Väldigt blandat, men jag är svag för komedier, thrillers och action. Sen finns det många riktigt bra draman också. Skräckfilmer är i princip aldrig min grej. Stör mig på dem mer än blir rädd.
 
Gråter du ofta?
Skulle inte säga ofta, men jag kan vara relativt känslosam ibland av småsaker. Jag är riktigt svag för lyckliga scener i filmer, till exempel när någon träffar någon de älskar första gången på jättemånga år. Den typen av lyckliga scener. Men det kan ibland också räcka med att någon blir rörd över beröm i ett matlagningsprogram, haha. Det beror helt på hur saker framförs, sammanhanget, hur personerna i fråga reagerar.
Jag gråter sällan eller aldrig över mitt eget liv så att säga. Det är när någon dör i princip. Har gråtit i förhållandesammanhang också, men det var väldigt längesedan.
 
Har du något du ofta säger åt andra att göra, men aldrig gör själv?
Jag är rätt bra på att ge relationsråd faktiskt. Men jag är ju själv singel och måttligt framgångsrik på att komma nån vart på den fronten. Borde våga mer och följa mina egna råd mer.
 
Vad sjunger du när du står i duschen?
Ytterst blandat. Det mesta jag gillar helt enkelt och som faller mig in för stunden. En del kärlekslåtar. Men det kan vara allt från Radio Ga Ga till November Was White, December Was Grey till Visa vid vindens ängar till Miss Atomic Bomb till Suspicious Minds. Und so weiter. :)

Vad önskar du dig mest just nu?
Semester, sommarvärme och, givetvis, att den där kärleken ska infinna sig igen som jag inte upplevt på länge.
 
All done! Fredagen är här och vi kan alla skaka loss!
 
 

Lista för tio år sen vs. nu. Har något förändrats?

Det verkar vara poppis från ingenstans att posta saker från tio år sedan och jämföra. Så.. då gör väl jag det med. Why not.
 
Jag tänkte fylla i en lista jag senast fyllde i i februari 2009. Denna finnes här:
http://borgar.blogg.se/2009/february/dagens-stold.html
 
Några frågor blir ju inte jättespännande som jag svarat ja på redan innan, men i övrigt kanske saker ändrat sig? På de svar som fortfarande stämmer eller jag inte skriver till någon mer kommentar på skriver jag [oförändrat] efter. Let's go!
 
Allmänt
Namn: Lars Richard Borgar Björkman [oförändrat]
Födelsedag: 28 Augusti [oförändrat]
Hemstad: Uppvuxen i Romelanda utanför Kungälv, bor numer i Karlskrona sedan 2016
Ögonfärg: Grönbruna [oförändrat]
Hårfärg: Mörkblond, men det har tunnats ut en aning sedan 2009, minst sagt..
Längd: 1.77 [oförändrat]
Höger/Vänsterhänt: Höger. Det är inte många saker som jag gör bättre med vänsterhanden än med högerhanden.
Värsta vana: Skrev ju "dåliga Göteborgsskämt" för tio år sedan som egentligen var lite på skämt i sig haha. Jag tog väl nåt bara för att svara nåt. Lite för duktig på att skjuta upp saker ibland är mer nära sanningen.
Stjärntecken: Jungfru [oförändrat]
Sko strl: 45/46 [oförändrat]
Är dina föräldrar skilda: Nej [oförändrat]
Kär? Nej, tyvärr [oförändrat]
Skor idag: Strumpor [oförändrat]
Din svaghet: Blyg i vissa sammanhang stämmer fortfarande även om det blivit bättre på den punkten. Bättre på att ringa folk har jag också blivit, men föredrar att skriva eller mötas öga mot öga.
Dina rädslor: Döden, att aldrig hitta "den rätta" [oförändrat]
Mål för det här året: Träna ner mig ett antal kilon, ha kul, umgås med vänner och familj och äta gott. I övrigt får vi se vad som sker. Träningen är påbörjad så det blir säkert inga problem med den saken. Mitt fokus är enbart på gå ner-biten, jag har inga ambitioner att bli Arnold.
Mest använda fras på MSN: Jag saknar MSN faktiskt. Får väl översätta detta till mest använda fras på Facebookchatten/messenger istället, men har inget svar oavsett. Jag har ingen speciell fras jag använder mer ofta än nån annan vad jag vet.
Det första du tänker på när du vaknar: Om det är helg/ledig dag: "Gött!" Om det är arbetsdag: "Hmm.. ta dig ur sängen så tar vi det därifrån.." typ.
Dina bästa kännetecken: Lojal, omtänksam, skämtare [oförändrat]
När går du och lägger dig: Om det är helg/ledig dag: När jag blir trött, vilket kan vara allt från 23 till 05. Om det är arbetsdag: I snitt runt 23:00 och somnar nån timme senare.
Mest saknade minne: Det är många saker jag gärna upplevt igen. Allt från studenten och andra pluggrelaterade grejer till mormors mat och farmors hus och umgänget med dem och morfar.

Favoriter
Färg: Grönt och svart. Mina färgpreferenser har ändrats en del under åren. När jag var liten var det definitivt gult. Sedan blev det svart i högstadiet för att ändras till grönt i gymnasiet. Och nu är det nog mer åt svart igen, men jag gillar fortfarande grönt skarpt.
Mat: Mormors mat och mammas mat
Sport: Fotboll          
Djur: Panter
Glass: Mjukglass eller nån Ben & Jerry
Godis: Choklad
Affär: Blåvittshopen typ
Sallad: Caesarsallad
Skådespelare: Jason Statham, Geoffrey Rush, Roger Moore, Björn Gustafson, Tuva Novotny.. det finns många. Har svårt att välja en.
Låt: Samma här, svårt att välja en. Men kör på Calleth You, Cometh I.
Bokstav: Jag svarade tydligen "R, S eller F" för tio år sedan. Har ingen jätteaning om varför S och F. R är ju uppenbart. Eller jo, en liten aning om F kanske. S skulle kunna ha med Fem myror att göra när de sjöng om S och prövade kläder på S. Gillade/gillar den scenen. Men favorit idag? R är en skön bokstav ändå så det får blir den, haha. Det sägs för övrigt att första bokstaven jag kunde identifiera som liten var Y.
Nummer: 3 hade jag som favoritnummer som liten. Men sedan Werder Bremens gamle anfallsbrasse Aílton bar 32 runt millenieskiftet så blev det mitt favoritnummer. Jag har det numer på en IFK-tröja som jag fick när jag fyllde 32 i höstas.
Tuggummi: Något med mintsmak
Helgdag: Julafton
Årstid: Sooommar, sommar och sol
Tandkrämssmak: Mint
Radiostation: Lyssnar på Morrongänget i Mix Megapol Göteborg enbart vad gäller radio, men har ingen favoritradiostation. Det blir mest musik från Spotify och en och annan fotbollspodd.
Parfym: På mig själv är det Flowing från Puma. På tjejer har jag ingen koll. Det som luktar gott luktar gott. ^^
Doft: Den som en kvinna som man är attraherad till har :) Alternativt dofter av natur eller vällagad mat.
Kroppsdel på motsatta könet: Ansiktet, leendet är extra viktigt

Livet
Vad vill du bli när du blir stor: Blir man nånsin stor? Jag är färdigpluggad numer och jobbar typ inom det jag vill uppgiftsmässigt, men inte branschmässigt. Jag skulle vilja komma åter till sportens värld eller till nöjesvärlden.
Hur vill du dö: I en varm säng med familjen runtomkring mig [oförändrat]
När grät du mest: När förhållandet med tjejen jag var ihop med min första högstadiepluggsejour tog slut
Vilken är den bästa känslan i världen: När man är nykär. Men det var ett tag sen jag kände av det nu. Minns nästan inte känslan längre. [oförändrat, sorgligt nog, fast jag har hunnit vara kär däremellan så inte som att det varit helt dött inombords i tio år]
Värsta: Att bli sårad av någon som står en nära
Var vill du bo i framtiden: Inte det viktigaste, det viktigaste är att jag bor med någon jag älskar, som älskar mig. Men okej, förmodligen i en halvstor stad i Sverige. [oförändrat i grunden, men det är klart att det finns ställen man hellre bor på än andra om man får välja]
Om du fick ändra en sak på dig själv, vad skulle det vara: Jag skulle inte vara så blyg, våga leva ut min mer estetiska sida [oförändrat gällande det psykiska som jag beskriver kan ändras, men också fysiskt skulle jag ändra lite småsaker som få mer hår igen, gå ner i vikt en aning, ha knän som är 100 % stabila t.ex.]
Hur länge tror du att du kommer leva: Tekniken går framåt så jag tror jag kommer leva rätt länge. Runt 100 minst.
Har du någonsin varit kär: Självklart, men bara megakär en gång när det verkligen blev nåt av det så att säga. I övrigt kär på avstånd.
Blivit dissad: Jadå [oförändrat]
Rymt hemifrån: Nej [oförändrat]
Föreställt dig ditt ragg naken: Såklart [oförändrat]
Skolkat: Det har hänt nån enstaka gång, men kan inte alls minnas när. Och då menar jag grundskola och gymnasium. Jag räknar inte att skippa icke obligatorisk lektion i högskolan.
Sovit utomhus: Japp, var scout en gång i tiden och sov i vindskydd (om man nu menar utomhus som utan dörr/öppet så att säga, ej tält). I tält har jag sovit en massa gånger, inte minst de två roadtrips som genomfördes för några år sedan.
Gråtit i skolan: Jag kan bli känslosam av filmer, händelser eller låtar så även om jag inte minnas någon specifik gång vet jag att det skett.
Spytt i skolan: Ja, en gång i mellanstadiet. Gillade inte direkt paprika då. [oförändrat]
Velat bli modell: Nja, hellre sångare eller skådespelare [oförändrat]
Gjort något riktigt dumt som du skrattar åt idag: Jadå [oförändrat]
Sett en död människa: Bara på TV [oförändrat]
Druckit alkohol: O ja [oförändrat]
Ätit sushi: Ja, gillar det också [oförändrat]
Varit på scen: Jadå, några gånger [oförändrat]
Varit full: O ja [oförändrat]
Retats: Såklart, jag har ju en lillebror :P [oförändrat]
Blivit nerslagen: Nej, men det har varit nära att det blivit bråk ett par gånger när andra parter inte varit så stillsamma. Det närmaste jag kommit var en snubbe i cowboyhatt som grabbade tag i min tröjkrage efter att jag ifrågasatt hans hotfullhet mot en nära vän mittemot (vännen hade i sin tur lugnt försökt avstyra cowboymannen från att göra närmanden mot en tjej som inte var intresserad). Det kom en vakt dock i samma stund så det hela lugnade ner sig. Annars hade det varit intressant att se vad cowboymannen och hans mer avvaktande kompis (också iförd cowboyhatt) hade tänkt sig göra mot fyra betydligt nyktrare grabbar cirka 15 år yngre än de själva. Tror inte det fanns någon jättevälutvecklad plan där..
 
Så! Det var det! Tio års skillnader på en massa punkter! Och en hel del som var samma ännu. Jag antar att det ska vara så i livet. Man behåller en del av sig själv och förändrar annat. Att förändras helt eller stå helt stilla hade nog inte varit så himla bra nåt av dem.
 
 
 
Våren -09 vs. nu. Viss skillnad, men leendet består. :)

What's happening?

Jag blir fortfarande lika förvånad varje gång jag kollar statistiken och ser att minst två pers om dan kikar in på min blogg. Jag har ju fasen inte skrivit något sedan 30 januari!
 
Så, vad händer i mitt liv då? Närmast förestående stora grej är väl att jag byter upp mig boendemässigt snart, från min etta med utsikt över Stumholmen till en trea med utsikt över Hoglands park. Det ska bli jävligt skönt att få mer utrymme. Ett kök där man kan röra sig, bara en sån sak!
 
Mera? Well, i sommar sticker jag iväg på en veckas turistande i Storbritannien, från Margate i sydost, vidare längs kusten via bland annat Brighton och Portsmouth för att sedan börja snedda uppåt mot Wales. På vägen ska vi hinna med att vara riktigt kulturella och besöka Stonehenge, några maffiga gamla fullriggare och ett Dagen D-museum. Och hinka en och annan pint, naturligtvis.
 
Frågor på det? Ställ dem i så fall i det prima kommentarsfältet så vet jag att det fortfarande fungerar. Det känns änna lite rostigt överlag att vara inne här och skriva, men nu när jag väl började så flöt fingrarna fram som ett rinnande vatten.
 
Ska försöka att återkomma här lite oftare, men lovar inget. Det får bli som det blir.
 
Nu ska jag yoga lite (ja, det har ju också skett sen sist, jag har börjat yoga). Plötsligt händer det. Tjo!
 
 

Nytt år, nya möjligheter

Nytt år och allt börjar om på noll igen!
 
Egentligen är det ju inte riktigt så, det vet vi alla. Egentligen maler tiden bara vidare och är en notering i en kalender om att ett nytt år har börjat. Men psykiskt känns det ändå alltid som att saker ställs om på något magiskt sätt.
 
"I år! Då jävlar! I år blir året då jag..." Och så kommer man på en massa bra saker varav man kanske uppfyller några få om man har tur. Men det är okej. Det är okej att drömma, okej att uppfyllas av euforin och okej att känna känslan av att man börjar om på noll.
 
Vad jag själv ska uppnå i år? Det får vi allt se. Det enda man vet är att det aldrig riktigt blir som man tänkt sig.
I vilket fall är även jag uppåt och fylld av en massa positiva känslor. Ett nytt år är här och om inte annat ska jag ha kul och fortsätta göra saker jag vill och mår bra av.
 
Att göra ett inlägg på bloggen är ett framsteg bara det. Hej 2018!
 
 

Deutschlandsemester – lika trevligt som vanligt, trots tåghaveri

Tidigare i år kom min broder med den finfina idén att vi skulle ta en liten långweekend till Bremen där vi har en hel del släktingar på pappas sida.
Under hela vår uppväxt åkte vi varje höst ner och hälsade på familjen. På senare år har besöken blivit lite glesare (men inte träffar med den sidan släkten överlag, de har sommarstuga i Sverige så vi ses varje år oavsett) och att åka ner alla fyra, pappa, moder och broder, var ett bra tag sedan.
 
Besöket som nu gjordes var det andra där bara jag och Linus stack ner. Den största skillnaden nu mot tidigare besök var att vi bodde i min ena kusins hus istället för min fasters hus. Dock har min faster större delen av övervåningen som sin bostad i kusinens stora hus och däruppe bodde nu även jag och brorsan. Detta gjorde att det ändå kändes lite som förr, trots nytt hus.
 
Att åka till Bremen har för mig alltid känts som en liten tillflyktsort på något sätt.
När jag som liten hörde om andra som åkte till typ Kanarieöarna och liknande så var jag faktiskt aldrig avundsjuk. Vi hade både sommarstuga, åkte till Bremen och skidsemestrade även flera gånger i Sverige istället. Solsemestrar är bra mycket mer värt nu när man är äldre och kan jazza runt med paraplydrinkar, kall öl och titta på utsikten.
 
I år hann vi med en hel del på några intensiva dagar. Bussresan ner var lite dryg (tåg från var sitt håll till Köpenhamn på onsdagskvällen, sen direktbuss över natten som var framme i Bremen 06:20 torsdag morgon) och hemresan var en historia för sig, men i övrigt så gick saker som planerat.
Eller nja, mitt tåg till Köpenhamn var inställt av okänd anledning så..
 
Vi tar det från början.
Del 1: "Stressen kom krypande"
I Karlskrona stod en glad gosse och väntade på att äntligen få inleda resan mot Bremen som han sett fram emot. Gossen hette Richard och var en van tågresenär och blev därför inte särskilt förvånad när det annonserades i perrongens högtalarsystem att just det tåg han skulle åka med var inställt. Alla resenärer hänvisades till bussersättning på andra sidan gatan.
 
På andra sidan gatan kom regionala och lokala bussar då och då förbi. Självklart sammanföll deras inbromsande och brummande med de blott två gånger som ytterligare saker utropades på perrongen. Detta ledde till att Richard trodde sig vagt uppfatta "/.../hänvisas till nästa avgång." men han kunde inte vara helt säker.
Just när Richard funderade på att gå tillbaka till perrongen kom en regionbuss mot Karlshamn som merparten av de väntande klev på. Stressen kom krypande, men Richard, som är en handlingarnas man om det verkligen behövs, tog beslutet att även han åka med. Karlshamn var åtminstone en fall framåt och kanske fanns där något annat sätt att ta sig vidare. Hellre det än vänta på nästa tåg om det också skulle vara inställt ty då hade tisdplanen varit körd. Ett tåg senare hade varit möjligt, men inte två.
 
Under bussresan kikade gossen på alternativa avgångar från Karlshamn ifall inte tåget skulle avgå från Karlskrona, detta tåg gick alltså förbi Karlshamn också, så om det gick kunde Richard hoppa på det.
Om tåget inte hade kommit fanns en enda annan möjlighet och det var att åka med Pågatåget till Kristianstad och sedan vidare därifrån på något vänster. Som tur var kom dock tåg nummer två och summa summarum hade Richard fått sitta en kvart längre inne i bussens värme än om han väntat utomhus på tåget i Karlskrona.
 
Efter denna inledning så rullade resan på bra för den evige tågresenären.
 
Tillbaka till bloggens inledning
Så, det var alltså del 1 i mina resehaverier denna gång. I del 2 längre ner tar jag upp hemresan som är än mer berättigad till ett eget kapitel.
 
Väl framme i Tyskland blev det direkt aktiviteter! Romprovning på kvällen och sedan iväg med kusinens man och spela dart, biljard och dricka öl med några av hans vänner.
Dag två handlades det prisvärd dryckjom till barskåpet och åts raclette (för er som inte vet så är det en sorts gemensam bordsgrill där man lägger smått och gott i sin lilla stekpanna och lägger in den några minuter i grillen) båda kusinernas familjer närvarande. En balettuppvisning bjöds också på av ett av mina kusinbarn.
 
Lördagen tillbringades först i stadsdelen Schnoor, där det finns gamla byggnader och små pittoreska affärer, och senare på ett större torg där det kringresande enorma tivolit Freimarkt fanns (att besöka detta är lite av en tradition för oss då det ofta fallit sig så väl att det varit i Bremen just när vi varit där).
Enda problemet med besöket detta år var att man stängde ner alltihop redan klockan 18 på grund av orkanvarning. Något vi tyckte var rätt så märkligt då det inte blåste speciellt mycket varken den tiden vi var där, 16 till 18, eller efteråt.
Vi hann åtminstone med att besöka flera små mysiga hak och dricka glühwein, öl och äta flera goa wurstar. Något åkande blev det ej då den enda attraktion vi kunde enas om, en berg- och dalbana, stängde just när vi kom fram.
Efter Freimarkt åkte vi hem till min andra kusins familj och åt och pratade lite där.
 
Först under natten mot söndagen, vår hemresedag, hördes tydligt att starka vindar tilltog. Det är nu vi kommer in på del 2 i reseberättandet.
 
Del 2: "Det var bara att anpassa sig"
Gossen Richard och hans lillebror vaknade utvilade på söndagens morgon. Ingen av de två var speciellt sugna på att resa hemåt, men tog sig så sakteliga upp och satte sig vid frukostbordet.
I bakgrunden stod fasterns TV på med svensk morgon-TV. Efter några minuter gled programmet över i en nyhetssändning och tämligen omgående förkunnades ett meddelande som de två blivande resenärerna inte riktigt hade räknat med: alla tåg i norra Tyskland var inställda, totalstopp i tågtrafiken på grund av nattens blåst.
 
Jaha. Vad gör man nu? Richard, som bokat allt hittills på resan, slängde sig direkt in på den hemsida där han bokat bussen ner och såg vilka alternativ som fanns. Anledningen till att han bokat tåg hem från första början var att inga passande avgångar fanns med buss som kunde göra att de hann med tåg vidare från Köpenhamn. Således visste han redan när sökandet nu började att det var hemkomst på måndagen som gällde. Det var bara att anpassa sig.
 
Efter lite sökande och extra kontroller av Deutsche Bahns information på sin hemsida så meddelade Richard sin bror vad som gällde och att det var såhär det fick bli. En buss bokades med avgång 06:30 på måndagsmorgonen.
Några timmar senare kontrollerade Richard bussbolagets hemsida igen och som han misstänkte så var nu samtliga avgångar under måndagen fullbokade. Det var annat än nedresan där det var rejält gott om plats på bussen..
 
Tillbaka till nutid
När händelser likt ovan sker kan man tackla det på olika sätt. För min del finner jag mig oftast relativt fort när sådant sker. jag är väl kanske inte den som älskar alla typer av förändringar, mycket får gärna vara som det alltid varit, men när förändring väl sker och ingen återvändo finns så är jag ganska bra på att anpassa mig, man måste ju liksom, så även denna gång.
När ny resa väl var bokad var det bara att börja göra det bästa av dagen och njuta av att man fick lite mer tid med familjen i Bremen. Visst, allt detta innebar att en arbetsdag föll bort, men det var ju inget att göra åt och därmed inget att fundera över.
 
Istället för hemresa så blev det träff med ännu en del av familjen, denna gång min fasters svägerskas son med familj. Sonen är uppvuxen i USA med amerikansk pappa och frun är från Ryssland. Min ena kusin är förresten också han gift med en ryska. Som synes så har vi ganska många spännande nationaliteter i släkten på olika sätt. :)
 
Efter träffen hade faster och kusins familj sedan tidigare en konsert de skulle gå på så jag och brodern placerade oss i soffan med vin, kex, ost, whisky och kollade på 100-åringen och ett avsnitt Full frys. Det var en klart godkänd kväll det med.!
 
I måndags kom vi så hem till slut på kvällen. Tågbiljetterna från Köpenhamn som vi egentligen hade bokade på söndagen fick jag ombokade med några enkla mail till en mycket hjälpsam person hos Öresundståg. All heder!
 
Summa summarum så var det ändå rätt okej så som det blev. Förlorad inkomst för en dag är inte i närheten värt lika mycket som mer tid med familjen.

Deutschlandsemester – lika trevligt som vanligt, trots tåghaveri

Tidigare i år kom min broder med den finfina idén att vi skulle ta en liten långweekend till Bremen där vi har en hel del släktingar på pappas sida.
Under hela vår uppväxt åkte vi varje höst ner och hälsade på familjen. På senare år har besöken blivit lite glesare (men inte träffar med den sidan släkten överlag, de har sommarstuga i Sverige så vi ses varje år oavsett) och att åka ner alla fyra, pappa, moder och broder, var ett bra tag sedan.
 
Besöket som nu gjordes var det andra där bara jag och Linus stack ner. Den största skillnaden nu mot tidigare besök var att vi bodde i min ena kusins hus istället för min fasters hus då hon sålt det sedan en tid tillbaka. Istället har hon nu större delen av övervåningen i kusinens stora hus som sin bostad och däruppe bodde nu även jag och brorsan. Detta gjorde att det ändå kändes lite som förr, trots nytt hus.
 
Bremen har för mig alltid känts som en liten tillflyktsort på något sätt.
När jag som liten hörde om andra som åkte till typ Kanarieöarna och liknande så var jag faktiskt aldrig avundsjuk. Vi hade både sommarstuga, åkte till Bremen och skidsemestrade även flera gånger i Sverige istället. Solsemestrar är bra mycket mer värt nu när man är äldre och kan jazza runt med paraplydrinkar, kall öl och titta på utsikten..
 
I år hann vi med en hel del på några intensiva dagar. Bussresan ner var lite dryg (tåg från var sitt håll till Köpenhamn på onsdagskvällen, sen direktbuss över natten [vilket ledde till måttligt bra sömn] som var framme i Bremen 06:20 torsdag morgon) och hemresan var en historia för sig, men i övrigt så gick saker som planerat.
Eller nja, mitt tåg till Köpenhamn var inställt av okänd anledning så..
 
Äh, vi tar det från början:
 
Del 1: "Stressen kom krypande"
I Karlskrona stod en glad gosse och väntade på att äntligen få inleda resan mot Bremen som han sett fram emot länge och väl. Gossen hette Richard och var en van och luttrad tågresenär och blev därför inte särskilt förvånad när det annonserades i perrongens högtalarsystem att just det tåg han skulle åka med var inställt. Alla resenärer hänvisades istället till bussersättning på andra sidan gatan.
 
På andra sidan gatan kom regionala och lokala bussar då och då förbi. Självklart sammanföll deras inbromsande och brummande med de blott två gånger som ytterligare saker utropades på perrongen. Detta ledde till att Richard trodde sig vagt uppfatta "/.../hänvisas till nästa avgång." men han kunde inte vara helt säker.
Just när Richard funderade på att gå tillbaka till perrongen kom en regionbuss mot Karlshamn som merparten av de väntande klev på. Stressen kom krypande, men Richard, som är en handlingarnas man om det verkligen behövs, tog beslutet att även han åka med. Karlshamn var åtminstone en fall framåt och kanske fanns där något annat sätt att ta sig vidare. Hellre det än vänta på nästa tåg och vara helt körd om inte detta heller skulle gå ty då hade tisdplanen varit helt körd. Ett tåg senare hade varit möjligt, men inte två.
 
Under bussresan kikade gossen på alternativa avgångar från Karlshamn ifall inte tåget skulle avgå från Karlskrona. Detta tåg gick alltså förbi Karlshamn också, så om det avgick kunde Richard hoppa på det.
Om tåget inte hade kommit fanns en enda annan möjlighet och det var att åka med Pågatåget till Kristianstad och sedan vidare därifrån på något vänster. Som tur var kom dock tåget och summa summarum hade Richard fått sitta en kvart längre inne i bussens värme än om han väntat utomhus på tåget i Karlskrona.
 
Efter denna inledning så rullade resan på bra för den evige tågresenären.
 
Tillbaka till bloggens inledning
Så, det var alltså del 1 i mina resehaverier denna gång. I del 2 längre ner tar jag upp hemresan som är än mer berättigad till ett eget kapitel.
 
Väl framme i Tyskland blev det direkt aktiviteter! Romprovning hemma på kvällen och sedan iväg med kusinens man och spela dart, biljard och dricka öl med några av hans vänner.
 
Dag två handlades det prisvärd dryckjom till barskåpet och åts raclette (för er som inte vet så är det en sorts gemensam bordsgrill där man lägger smått och gott i sin lilla stekpanna och lägger in den några minuter i grillen) med båda kusinernas familjer närvarande. En balettuppvisning bjöds också på av ett av mina kusinbarn.
 
Lördagen tillbringades först i stadsdelen Schnoor, där det finns gamla byggnader och små pittoreska affärer, och senare på ett större torg där det kringresande enorma tivolit Freimarkt fanns (att besöka detta är lite av en tradition för oss då det ofta fallit sig så väl att det varit i Bremen just när vi varit där).
Enda problemet med besöket detta år var att man stängde ner alltihop redan klockan 18 på grund av orkanvarning, något vi tyckte var rätt så märkligt då det inte blåste speciellt mycket varken den tiden vi var där 16 till 18 eller efteråt.
Vi hann åtminstone med att besöka flera små mysiga hak och dricka glühwein, öl och äta flera goa wurstar. Något åkande blev det dock ej då den enda attraktion vi kunde enas om, en berg- och dalbana, stängde just när vi kom fram.
Efter Freimarkt åkte vi hem till min andra kusins familj och åt, pratade och spelade kort.
 
Först under natten mot söndagen, vår hemresedag, hördes tydligt att starka vindar tilltog. Det är nu vi kommer in på del 2 i reseberättandet.
 
Del 2: "Det var bara att anpassa sig"
Gossen Richard och hans lillebror vaknade utvilade på söndagens morgon. Ingen av de två var speciellt sugna på att resa hemåt, men tog sig så sakteliga upp och satte sig vid frukostbordet.
I bakgrunden stod fasterns TV på med svensk morgon-TV. Efter några minuter gled programmet över i en nyhetssändning och tämligen omgående förkunnades ett meddelande som de två blivande resenärerna inte riktigt hade räknat med: alla tåg i norra Tyskland var inställda, totalstopp i tågtrafiken på grund av nattens blåst.
 
Jaha. Vad gör man nu? Richard, som bokat allt hittills på resan, slängde sig direkt in på den hemsida där han bokat bussen ner och såg vilka alternativ som fanns. Anledningen till att han bokat tåg hem från första början var att inga passande avgångar fanns med buss som kunde göra att de hann med tåg vidare från Köpenhamn på söndagen. Således visste han redan när sökandet nu började att det var hemkomst på måndagen som gällde. Det var bara att anpassa sig.
 
Efter lite sökande och extra kontroller av Deutsche Bahnhofs information på sin hemsida så meddelade Richard sin bror vad som gällde och att det var såhär det fick bli. En buss bokades med avgång 06:30 på måndagsmorgonen.
Några timmar senare kontrollerade Richard bussbolagets hemsida igen och som han misstänkte så var nu samtliga avgångar under måndagen fullbokade. Det var annat än nedresan där det var rejält gott om plats på bussen..
 
Tillbaka till nutid
När händelser likt ovan sker kan man tackla det på olika sätt. För min del finner jag mig oftast relativt fort när sådant sker. Jag är väl kanske inte den som älskar alla typer av förändringar, mycket får gärna vara som det alltid varit, men när förändring väl sker och ingen återvändo finns så är jag ganska bra på att anpassa mig, man måste ju liksom, så även denna gång.
När ny resa väl var bokad var det bara att börja göra det bästa av dagen och njuta av att man fick lite mer tid med familjen i Bremen. Visst, allt detta innebar att en arbetsdag föll bort, men det var ju inget att göra åt och därmed inget att fundera över.
 
Istället för hemresa så blev det träff med ännu en del av familjen, denna gång min fasters svägerska och hennes son med familj. Sonen är uppvuxen i USA med amerikansk pappa och frun är från Ryssland. Min ena kusin är förresten också han gift med en ryska. Som synes så har vi ganska många spännande nationaliteter i släkten på olika sätt. :)
 
Efter träffen hade faster och kusinen som vi bodde hos familj sedan tidigare en konsert de skulle gå på så jag och brodern placerade oss i soffan med vin, kex, ost, whisky och kollade på 100-åringen och ett avsnitt Full frys. Det var en klart godkänd kväll det med!
 
I måndags kom vi så hem till slut på kvällen. Tågbiljetterna från Köpenhamn som vi egentligen hade bokade på söndagen fick jag ombokade med några enkla mail till en mycket hjälpsam person hos Öresundståg. All heder!
 
Summa summarum så var det ändå rätt okej så som det blev. Förlorad inkomst för en dag är inte i närheten värt lika mycket som mer tid med familjen.
 
Med faster på anrikt ölhak i Schnoor.
 
 
 

"Jag blir aldrig kung.."

Människan har alltid försökt förbättra sin tillvaro och kraftmäta sig för att få större marker, mer mat och så vidare.
Men vad är det som säger att man måste göra så som det alltid varit? Vad säger att man man måste sträva efter att ständigt klättra? Kan man inte bara vara nöjd, åtminstone i långa perioder, och njuta av det man har?
 
När jag gick i skolan hade jag alltid ambitionen att vara riktigt bra i de ämnen jag gillade. Vissa andra ville vara bra på allt, även de saker de inte gillade, och vissa sket i vilket, bara de kom ur skolan med godkända betyg.
Ambitionstypen för mig gällde från högstadiet och framåt egentligen, med undantaget att jag blev mer och mer ifrågasättande med åren, vilket ledde till höjda betyg i några fall. Det handlade dock då mer om principer än om en vilja att vara bäst.
 
Inställningen att jag vill prestera bra i de saker jag faktiskt bryr mig om gäller fortfarande. Presterar jag däremot mindre bra i saker jag inte anser mig behärska eller inte har nåt större intresse av så påverkar det mig inte nämnvärt. Med det sagt så vill man ändå försöka att göra sitt bästa och aldrig lägga sig helt platt.
 
Jag kommer med största sannolikhet aldrig bli kung, president eller VD för ett företag som omsätter miljarder. Men det är okej. Alla måste inte ha den megagnistan att ständigt klättra. Det är okej att nöja sig med saker och snarare krydda tillvaron då och då med lite extra.
 
Vad som skulle hända om jag plötsligt från en klarblå himmel fick en topposition? Well.. The Dude abides!
 
 

Blandade instick

Lite blandade känslor senaste två veckorna. Eller ja, egentligen har det väl varit så länge att många känslor blandats, men på senaste tiden har även gamla typer av känslor så smått blandat sig i leken, inte bara alla aktuella. Och det är egentligen bara bra. De gamla behövs så man inte tappar bort sig själv.
 
Jaja, är man grubblande känslomänniska så är man!
 
---
 
Göteborgsresan var fin sånär som på halsbrännan från helvetet sista natten och påföljande dag. Och om vi frånser ett visst kryss mellan IFK och HBK också förstås..
I övrigt helt okej väder och vi hann bland annat med en finfin tur med Paddan, vilken jag inte åkt sen högstadiet eller gymnasiet, minns inte riktigt.
 
Märkligast: Toaletterna på biokomplexet Bergakungen har inte längre herr- och damsymboler på respektive dörr. Båda ingångar har nu nån sorts pridesymbol istället. Jag gick min vana trogen in på det som varit herrarnas oavsett.
 
---
 
Kroatien närmar sig! Ska bli rejält skönt att få försvinna iväg ett tag till nya miljöer. Inget ont om Karlskrona som stad (undantaget den ständiga jävla blåsten) men jag jobbar fortfarande på att få det att kännas hemma.
 
---
 
Grannen som har lägenhet vägg i vägg med min sovalkov är ett kapitel för sig. Låt oss säga att han har en genomträngande röst, gärna kommer hem packad och högljudd mitt i natten och drar igång stereon samt så sent som i lördags natt hade en ytterst odiskret kinky sexfest hemma hos sig (nej, det gick inte att ta miste på, tänk Fifty Shades fast med ett par deltagare till av båda kön). Perfekt godnattsaga när man just har lagt sig för att sova vid halv tre-tiden!
 
Alltså, folk får göra precis vad de tycker är skoj, det bryr jag mig inte ett dugg om, men bor man i lägenhet och inte har extremt ljudisolerade väggar så bör man ha liiite bättre vett kan tyckas..
Oh, well. Det är tur jag har oerhört lätt för att somna oavsett oväsen runtom.
 
---
 
FM-suget har kommit tillbaka! En save där jag och Erik kör Bilbao respektive Betis är åter på agendan som i så många FM:s tidigare. Gött så!
 
---
 
Till sist: Orkar knappt ens kommentera tillståndet för IFK Göteborg just nu. Inte mer än AVGÅ JÖRGEN!
 
---
 
"The future is not set."
 
 

Nightmare on Broad Street

Jag drömmer väldigt sällan överlag och jag drömmer extremt sällan mardrömmar. Inatt hände det dock att hjärnan fick för sig att jävlas. Huvaligen..
 
Nattens mardröm skulle jag ranka som delad etta av allt marigt jag drömt. Det var inte så mycket att något hände (ingen som dog eller ben som kapades, monster som jagade en eller såna grejer) utan mer den allmänna stämningen, lukterna och känslorna samt en lite mindfuckande avslutning.
 
Jag vaknade helt uppe i varv klockan 02:30 nånstans och gjorde mitt bästa för att direkt tänka på annat så att jag inte skulle behöva minnas drömmen, så snabbt försökte jag ändå reagera. Därav att jag inte minns så många detaljer längre, vilket är väldigt skönt. Men vissa har hängt kvar.
 
Det jag kommer ihåg är ungefär följande tre scener som följde på varandra. Om det kom fler före eller däremellan minns jag ej.
 
Scen 1
Natt eller sen kväll, mörka gränder, dystopiskt, tyst, kallt, vaga vindar. En liten öppen yta, i övrigt höghus som knappt hade några fönster. Nedsläckt överallt. Ytterst få människor rörde sig ute, om det ens var människor. Det såg mer ut som svartvita vålnader som i tystnad långsamt gick/flöt intill husväggarna ensamma eller två och två. De störde ingen och verkade inte vilja bli störda.
I denna miljö kände man sig ensam, trots att figurerna rörde sig i närheten då och då. Ingen känsla av fara, bara att man hamnat på en sorgsen plats.
 
Scen 2
Den vidrigaste platsen. Någon gång mitt på dagen, gråmulet i luften, småkvavt, ute på landsbygden. Grusvägar och någon form av förfallen gård där man tidigare verkade ha haft djur. En stor grishage med gyttja. Massvis med flugor precis överallt, stanken outhärdlig. Piss och annan avföring som inte gick att fly ifrån. Av någon anledning gick jag igenom en sorts halmflätad öppning och vadade vidare in i gyttjan. Känslan var att gyttjan och stanken fanns överallt, men att jag ändå var tvungen att gå igenom denna sörja av ruttna stanker och bakteriehärd för att komma ut nån annanstans och försöka fly bort.
Inga andra människor eller djur fanns här, det var bara en övergiven, nedgången rest av civilisation.
 
Scen 3
Jag vaknade upp i ett extremt litet rum. Lågt, vinklat tak, vitmålade väggar, inga tavlor. En liten garderob med blå dörr fanns till vänster om sängen. Dörren ut var i andra änden av rummet, vilket var lika långt/kort som den lilla säng jag låg i.
Just när jag vaknade trodde jag att jag vaknat på riktigt ur mardrömsscenerna ovan, men insåg rätt snabbt att något inte stämde. Miljön var obekant och jag kunde inte röra mig. Förvrängda, mumlande röster hördes utanför dörren.
Jag försökte ropa efter min bror, som jag måste ha uppfattat vagt bland rösterna utanför, men det enda som kom ur munnen var ett hest viskande av hans namn.
Efter en stunds lätt panik och ansträngning lyckades jag äntligen få kroppen att svara och jag kunde häva mig ur sängen. Längre än ner på knä kom jag dock inte, benen bar mig inte och verkade ha allmänt jättesvaga muskler.
Stödd emot sängen med ena armen började jag känna paniken sprida sig igen och en tanke slog mig: "Hur länge har jag egentligen legat här, eftersom benen är så svaga?"
Jag var helt säker på att jag gått och lagt mig med inte alltför kort skägg (vilket var fallet i verkligheten så den tankegången minskade inte direkt känslan av realism) så logisk som jag är förde jag långsamt den högra handen mot min haka för att känna efter – någon hade rakat och ansat skägget.
Det enda detta kunde tyda på var att jag kommit ur någon form av koma. Paniken nådde nu sitt maximum och jag vaknade med ett ryck, denna gång i verkligheten i min lägenhet på Bredgatan. Det tog några sekunder att samla tankarna, men sen kom det sedvanliga yttrandet när en mardröm har drömts och man vaknar: "Fy fan vad skönt.."
 
Vissa saker dröjer sig kvar i minnet och ovanstående kommer vara en sådan.
Man tänker sig ofta helvetet som en plats där det brinner överallt, folk torteras och så vidare, men det ovan..
Det kanske inte låter så megahemskt mycket av det, men upplevelserna när man var där var liksom enbart ensamhet, obehag, hopplöshet, stank och sorg.
Kanske var det en sorts skärseld snarare än helvetet, vem vet.
 
Må detta helvete eller limbo till varje pris aldrig mer besökas. Jag säger som Groucho:
"I intend to live forever, or die trying."
 
 

Kraften

Vet inte om jag utstrålar nån speciell, positiv aura just nu eller nåt, men folk har varit extremt pratsamma och trevliga mot mig de senaste dagarna. Har känt mig rätt så lugn och harmonisk på senare tid, men ändå, går sånt in i andra så starkt? Och då menar jag inte bara med folk jag känner utan även andra överlag, exempelvis i landstingets kontor för nyckelutlämning eller liknande.
 
Gött i vilket fall! Det är alltid kul när andra skiner upp och tycker man är trevlig att prata med. :)
 
---
 
Annars då?
Annars är det ytterst nära långhelg i väst med familj- och vänhäng. Det ska bli mycket gött! IFK mot HBK på plats på måndag, bara en sån sak.
Och sedan är det inte långt kvar till Kroatien. Gahl så härligt det ska bli!
 
I övrigt..
 
..knallar jobbet på. Väldigt lugnt nu på sommaren och inga administrativa registerkriser har uppstått.
..var jag på massage i tisdags. Mycket gött! Jag försöker unna mig det då och då. Man ska unna sig saker här i livet, det finns liksom inget att vänta på. Kan du ge dig själv en present ibland så gör det!
..har jag börjat köra igenom ett 15 år gammalt Star Wars-spel efter mångårigt tjat från en viss yngre släkting med samma far och mor som jag själv. Man blir aldrig för gammal för spel och ska gör det man tycker är kul, det är inte svårare än så. Väntar ivrigt på att kunna använda kraften! Än så länge är jag bara nån simpel scout som leker med vanliga sketsvärd och blasterpistoler.
..undrar jag när den där sommaren tänkte behaga visa sig på allvar? Jäkligt halvfjösigt än så länge. Prognosen för närmsta två veckorna är liksom 17–19 grader och halvklart. Wow, upphetsande. Förvisso var sommaren rätt sen förra året så jag väntar mig egentligen inga underverk "redan", aber ändå.
..känns det bra att ha fått igång bloggandet lite igen. En viss kreativitet vaknar inom en som fått vara alldeles för tillbakalutad under långa perioder de senaste åren.
..gymmar jag fortsatt 1–2 gånger i veckan. Det blir inte roligare, det är lika trist hver gang, och det är inte ett dugg skönt (undantaget känslan "Äntligen är plågan över!" som infinner sig när man kommit ut ur lokalerna). Men, men det är ju trots allt hälsosamt. Enda anledningarna till att jag pallrar mig dit är för att hålla kroppen igång och kunna äta lite som jag vill utan att förvandlas till Edward Bloms tvilling.
..blir jag inte direkt mindre sugen på onyttigheter av att träna, tvärtom. En del härligt kall, skummande öl väntar i långhelgen.
..har det blivit på tok för lite grillande än så länge i år. Det får bli skärpning där.
 
Höres troligen efter långhelgens bravader, tjo!
 

Bamseglassen

I dessa myntbytestider sorterade jag igår slutligen alla mynt som samlats hemma under åren. Inväxling är givetvis prio ett men när det ändå låg ett antal femmor framför mig så kände jag att jag lika gärna kunde nyttja några av dem till ett premiärbesök på Glassiären.
 
Glassiären är glasscaféet i Karlskrona som på varma dagar kan ha tramsigt lång kö. Jag har ställt mig i kön en enda gång när den för en gångs skull var ganska kort, men när jag fick syn på en skylt som meddelade att man bara tog kontanter fick jag snällt vända på klacken. Kontanter är något jag sällan har på mig nuförtiden.
 
Igår var det lite smådassigt, mulet väder och med mina femmor skramlandes i fickan stegade jag iväg till Glassiären. Kön var obefintlig och jag kunde omgående beställa. Så omgående att jag knappt hann se vad som fanns. Jag hade hört att det skulle finnas en monsterglass med tre kulor plus mjukglass på toppen så den fick det bli! Tre kvicka kulval senare stod jag med den troligen största glassen jag någonsin tagit mig an. Femmorna langades fram och jag gick ut bland borden för att slå mig ner och anfalla glassen.
 
Min mor, som fått veta att jag skulle till glasscaféet med kosingen och köpa en megaglass, hade efterfrågat en bild på mästerverket. Att hinna dra fram mobilen och fota var dock inte något realistiskt alternativ, i alla fall inte om man ville hinna få fason på glassen innan den rann över kanterna och ner på bord och annat.
 
Det var ett jobb i sig att orka äta upp glassen, men skulpterandet av åbäket gick inte heller av för hackor.
Jag drog med skeden längs kanter och smältande delar och avvärjde översvämningskatastrofer gång på gång.
Efter en stund när det började lugna ner sig kantmässigt så insåg jag plötsligt vad det jag satt med i handen liknade: Det jag skulpterat fram såg inte ut som något annat än en rejäl bamsedildo.
 
Om någon annan av alla runtom på Glassiären och restaurangen bredvid hann tänka tanken vet jag inte, men jag kände att jag omgående behövde bygga om min skapelse till något av helt annan form.
Mitt första geniala beslut blev att dra med skeden rakt igenom mitten av toppen och skapa en fin skåra. Detta förminskade inte direkt penisliknelsen.
 
Efter en stund hade jag dock både minskat glassen och fått den mer fyrkantigt formad, långt ifrån andra associationer, och kunde äta lite mer i lugn och ro igen. När jag sedan äntligen nått ner till rånkanten kändes det dags att vandra hemåt. Eftersom jag var ganska mätt vid det här laget åts återstoden av glassen extremt långsamt framför datorn till ett serieavsnitt.
 
Gott var det, men det kommer troligen dröja innan jag äter en glass av bamseglassens dignitet igen..

Dödliga sommarprat

Det senaste halvåret har jag börjat gymma 1–2 gånger i veckan. I början hade jag musik i lurarna, men ganska snart kände jag att jag behövde större distraktion från den urtråkiga sysslan och började lyssna på gamla sommarprat.
 
I slutet av mars lyssnade jag på Gösta Ekmans sommarprat från 1993. Kort därefter gick han bort.
För två veckor sedan lyssnade jag på Michael Nyqvists sommarprat från 2001. Igår dog han.
Givetvis en fet slump, men ändå. Att två av de cirka 25 jag lyssnat på senaste sex månaderna dör kort efteråt är ingen upplyftande statistik.
 
Överlag tycker jag det är väldigt många svenska underhållare jag hållit högt som gått bort alldeles för tidigt bara de senaste fyra åren. Magnus och Brasse, Gösta Ekman, Mikael Nyqvist, Robert Broberg, Klas Ingesson och Björn Granath för att bara nämna de som ligger mig varmast om hjärtat. Av dessa blev Gösta äldst, 77 år gammal. Ingesson blev 46, Nyqvist 56. Usch.
 
Det finns många andra favoriter, både svenska och utländska, som gått bort under denna period, men de har åtminstone varit väldigt gamla, som exempelvis Stig Grybe, 88, eller Roger Moore, 89.
 
Tiden går och för några blir den alldeles för knapp.
 
 

Risktagande

Hela livet handlar egentligen om risktagande, att våga göra saker man kanske inte känner sig helt bekväm i alltid. Det behöver inte vara något farligt alls, jag snackar inte om att man måste hoppa bungee jump och bestiga Mount Everest för att utvecklas. Jag syftar på vardagliga ting som gör att man kommer framåt och vågar göra än fler saker efteråt som man mår bra av.
 
Igår satte jag Hades på spel genom att lämna honom över natten i ett av sjukhusområdets cykelställ. Detta eftersom jag istället valde att ta en promenad hemåt stan med trevligt sällskap.
En liten risk kan tyckas och det är väl inte jättemycket säkrare att ställa sin cykel i stan kan jag gissa, men ändå. Det känns alltid tryggare att veta att ens ägodelar är i närheten än långt bort, än mer obevakade.
 
Risktagande som sagt. Ibland måste man våga saker, inte vara rädd för eventuella negativa konsekvenser. Vågar man inget så vinner man heller inget. Tjatig klyscha, absolut, men så är det.
 
Och ja, Hades stod snällt kvar i cykelstället när jag gick förbi i morse. Efter jobbet idag cyklar jag hem. Man behöver inte ta risker hela tiden.
 
 

Trappa upp och trappa ner bränner kroppen mer och mer

För en vecka sedan flyttade vi äntligen till andra lokaler inom landstinget från beryktade, utdömda Byggnad 13. Utöver hälsosammare miljö är nya rummet och min placering ett klart uppbyte även i övrigt. Allt är dock inte riktigt ordnat ännu vad gäller tillgänglighet..
 
Vi bor längst upp i ena gaveln i Wämö Center. För att komma dit upp utifrån kan man ta tre huvudsakliga vägar. Antingen genom huvudentrén och sen en hiss som kräver ID-kort, via baksidan och ett trapphus, eller via ett trapphus nära huvudentrén vid gaveln/änden på vår byggnad.
 
I Byggnad 13 är ytterdörren öppen från tidig morgon till sen kväll. Gymmet låg där också väldigt nära. Det var en av de få fördelarna med Byggnad 13, nära till det mesta.
Från nya lokalerna i Wämö Center får man gå en liten extra bit till gymmet. Ingen fara såklart, men vad som är något mer irriterande är de omvägar man måste ta för att komma tillbaka in till kontoret igen efter vissa tider. Jag vill nämligen gärna lämna kvar gympapåsen på kontoret ibland istället för att ta med den hem efter varje träning, samt att jag vill hämta saker jag inte behövt ha med mig till gymmet.
 
När jag skulle träna förra veckan var klockan efter 17:30 när jag var klar. Jag gick utan några tankar på problem till huvudentrén och möttes av en stendöd automatisk skjutdörr. Jahapp, då försöker jag gå till en annan ingång tänkte jag, en sorts bakväg in till Wämö Center så jag ändå kunde nå hissen. Denna dörr, till skillnad från huvudentrén, har en kortläsare. Hade jag access där? Icke. Det lös väldigt rött.
Eftersom jag var trött och inte vill chansa på att gå upp i trapphuset och mötas av en stängd dörr tog jag en fet omväg.
 
"Men vänta lite!", tänker ni, "Vadå stängd dörr? Du kunde ju gå upp i trapphuset?" Svar ja, men..
Alltså, gavelingången till trapphuset öppnas med kort (där har vi access, tro't eller ej), men för att sedan komma in i respektive korridor på varje plan krävs en vanlig, hederlig nyckel. Har vi fått någon sådan nyckel än? Naturligtvis inte. Med andra ord måste man när man vandrat upp för alla våningar än så länge hoppas på att det är någon snäll, lyhörd kollega kvar i korridoren som kan släppa in en. Dessa kolelgor finns väldigt sällan kvar efter klockan 17:30..
 
Så, vilken omväg tog jag istället? Jo, jag vandrade något irriterad tillbaka till Byggnad 13, tog godshissen (som man också behöver kort till efter 16:30, men där har jag ännu access) ner till källarplan och gick genom de ensliga kulvertarna bort till hissen som går ända från botten via Wämö Center och upp till oss. Detta är alltså samma hiss som jag nämnde i början, som mitt kort alltså fungerar i. Välllldigt smidigt, nicht wahr?
 
Det var i förra veckan. Idag var jag klar med träningen tidigare och vid huvudentrén 16:23 och tänkte i mitt naiva sinne att "Nu, nu är det väl ändå fortfarande öppet??" HAHAHA! Ha! Nej... Lika trötta, döda dörrar som förra veckan. Stängningsdags måste vara så tidigt som 16 eller nåt antar jag.
Aja, nu visste jag ju i alla fall att chansen för att nån var kvar på jobbet var betydligt större så jag klampade helt enkelt upp de fem våningarna med svetten rinnandes i pannan. Det är verkligen sådan ytterligare aktivitet man är sugen på när man redan stånkat i ett gym i nära en timme.
 
När jag kom upp till toppen hade tack och lov inte alla gått hem och jag kunde bli insläppt denna gång. Sen var det bara att springa ner för trapporna igen, pusta ut och – slänga sig på cykeln för en härlig tramptur hemåt!
 
Som självutnämnd Skalman, livsnjutare och skarp träningsogillare får man ändå trösta sig med att kroppen högst troligen bara blir glad av varje liten extra meter rörelse och att en hel del fett har bränts. Jag var i alla fall på väldans gott humör och log ikapp med solen när jag cyklade hemåt, bara en sån sak!
 
Till helgen är det midsommar. Då kommer jag vara allt annat än fokuserad på träning.
 
 

Konsten att sjunga i kallduschen

Duschen är onekligen den bästa platsen att amatörsjunga på med sin härliga akustik, det vet vi alla. Det är dock ingen som tagit upp problemet med att sjunga vackert om det inte finns något varmvatten.
 
I morse när jag skulle duscha stod jag som vanligt bredvid badkaret, höll munstycket över badkaret och drog igång spoleriet i fullt blås då det brukar ta ett par minuter innan varmvattnet når min lägenhet. Ett par minuter blev till fem minuter och inget uns av varmare vatten behagade spruta ut. På en vardagsmorgon har man inte riktigt tid att vänta hur länge som helst så till slut tog jag tjuren vid hornen och klev i karet för att duscha ändå.
 
Fötterna gick okej, kylan var hanterbar relativt fort där och jag började sedvanligt nynna och sjunga lite. När jag däremot förflyttade munstycket till delar längre upp på kroppen blev genast mina toner av helt annan art. Grannarna fick istället för godkänd sånginsats njuta av en något svajig falsett blandad med små omanliga utrop då och då och undrade nog varför en liten korgosse plötsligt intagit Björkmans lägenhet.
 
Efter ett mycket stressat fortsatt duschande stapplade jag till slut huttrande ut på badrumsgolvet. Golvet gav intrycket av att magiskt ha installerat golvvärme, men givetvis var det bara känslan av att precis allt var skönare än den nyliga kallduschen.
 
Imorgon är det lördag. Finns inget varmvatten då heller så är risken för sunkdag överhängande.

"I want to guard your dreams and visions"

Jag helt enkelt

Richard

RSS 2.0