Deutschlandsemester – lika trevligt som vanligt, trots tåghaveri

Tidigare i år kom min broder med den finfina idén att vi skulle ta en liten långweekend till Bremen där vi har en hel del släktingar på pappas sida.
Under hela vår uppväxt åkte vi varje höst ner och hälsade på familjen. På senare år har besöken blivit lite glesare (men inte träffar med den sidan släkten överlag, de har sommarstuga i Sverige så vi ses varje år oavsett) och att åka ner alla fyra, pappa, moder och broder, var ett bra tag sedan.
 
Besöket som nu gjordes var det andra där bara jag och Linus stack ner. Den största skillnaden nu mot tidigare besök var att vi bodde i min ena kusins hus istället för min fasters hus. Dock har min faster större delen av övervåningen som sin bostad i kusinens stora hus och däruppe bodde nu även jag och brorsan. Detta gjorde att det ändå kändes lite som förr, trots nytt hus.
 
Att åka till Bremen har för mig alltid känts som en liten tillflyktsort på något sätt.
När jag som liten hörde om andra som åkte till typ Kanarieöarna och liknande så var jag faktiskt aldrig avundsjuk. Vi hade både sommarstuga, åkte till Bremen och skidsemestrade även flera gånger i Sverige istället. Solsemestrar är bra mycket mer värt nu när man är äldre och kan jazza runt med paraplydrinkar, kall öl och titta på utsikten.
 
I år hann vi med en hel del på några intensiva dagar. Bussresan ner var lite dryg (tåg från var sitt håll till Köpenhamn på onsdagskvällen, sen direktbuss över natten som var framme i Bremen 06:20 torsdag morgon) och hemresan var en historia för sig, men i övrigt så gick saker som planerat.
Eller nja, mitt tåg till Köpenhamn var inställt av okänd anledning så..
 
Vi tar det från början.
Del 1: "Stressen kom krypande"
I Karlskrona stod en glad gosse och väntade på att äntligen få inleda resan mot Bremen som han sett fram emot. Gossen hette Richard och var en van tågresenär och blev därför inte särskilt förvånad när det annonserades i perrongens högtalarsystem att just det tåg han skulle åka med var inställt. Alla resenärer hänvisades till bussersättning på andra sidan gatan.
 
På andra sidan gatan kom regionala och lokala bussar då och då förbi. Självklart sammanföll deras inbromsande och brummande med de blott två gånger som ytterligare saker utropades på perrongen. Detta ledde till att Richard trodde sig vagt uppfatta "/.../hänvisas till nästa avgång." men han kunde inte vara helt säker.
Just när Richard funderade på att gå tillbaka till perrongen kom en regionbuss mot Karlshamn som merparten av de väntande klev på. Stressen kom krypande, men Richard, som är en handlingarnas man om det verkligen behövs, tog beslutet att även han åka med. Karlshamn var åtminstone en fall framåt och kanske fanns där något annat sätt att ta sig vidare. Hellre det än vänta på nästa tåg om det också skulle vara inställt ty då hade tisdplanen varit körd. Ett tåg senare hade varit möjligt, men inte två.
 
Under bussresan kikade gossen på alternativa avgångar från Karlshamn ifall inte tåget skulle avgå från Karlskrona, detta tåg gick alltså förbi Karlshamn också, så om det gick kunde Richard hoppa på det.
Om tåget inte hade kommit fanns en enda annan möjlighet och det var att åka med Pågatåget till Kristianstad och sedan vidare därifrån på något vänster. Som tur var kom dock tåg nummer två och summa summarum hade Richard fått sitta en kvart längre inne i bussens värme än om han väntat utomhus på tåget i Karlskrona.
 
Efter denna inledning så rullade resan på bra för den evige tågresenären.
 
Tillbaka till bloggens inledning
Så, det var alltså del 1 i mina resehaverier denna gång. I del 2 längre ner tar jag upp hemresan som är än mer berättigad till ett eget kapitel.
 
Väl framme i Tyskland blev det direkt aktiviteter! Romprovning på kvällen och sedan iväg med kusinens man och spela dart, biljard och dricka öl med några av hans vänner.
Dag två handlades det prisvärd dryckjom till barskåpet och åts raclette (för er som inte vet så är det en sorts gemensam bordsgrill där man lägger smått och gott i sin lilla stekpanna och lägger in den några minuter i grillen) båda kusinernas familjer närvarande. En balettuppvisning bjöds också på av ett av mina kusinbarn.
 
Lördagen tillbringades först i stadsdelen Schnoor, där det finns gamla byggnader och små pittoreska affärer, och senare på ett större torg där det kringresande enorma tivolit Freimarkt fanns (att besöka detta är lite av en tradition för oss då det ofta fallit sig så väl att det varit i Bremen just när vi varit där).
Enda problemet med besöket detta år var att man stängde ner alltihop redan klockan 18 på grund av orkanvarning. Något vi tyckte var rätt så märkligt då det inte blåste speciellt mycket varken den tiden vi var där, 16 till 18, eller efteråt.
Vi hann åtminstone med att besöka flera små mysiga hak och dricka glühwein, öl och äta flera goa wurstar. Något åkande blev det ej då den enda attraktion vi kunde enas om, en berg- och dalbana, stängde just när vi kom fram.
Efter Freimarkt åkte vi hem till min andra kusins familj och åt och pratade lite där.
 
Först under natten mot söndagen, vår hemresedag, hördes tydligt att starka vindar tilltog. Det är nu vi kommer in på del 2 i reseberättandet.
 
Del 2: "Det var bara att anpassa sig"
Gossen Richard och hans lillebror vaknade utvilade på söndagens morgon. Ingen av de två var speciellt sugna på att resa hemåt, men tog sig så sakteliga upp och satte sig vid frukostbordet.
I bakgrunden stod fasterns TV på med svensk morgon-TV. Efter några minuter gled programmet över i en nyhetssändning och tämligen omgående förkunnades ett meddelande som de två blivande resenärerna inte riktigt hade räknat med: alla tåg i norra Tyskland var inställda, totalstopp i tågtrafiken på grund av nattens blåst.
 
Jaha. Vad gör man nu? Richard, som bokat allt hittills på resan, slängde sig direkt in på den hemsida där han bokat bussen ner och såg vilka alternativ som fanns. Anledningen till att han bokat tåg hem från första början var att inga passande avgångar fanns med buss som kunde göra att de hann med tåg vidare från Köpenhamn. Således visste han redan när sökandet nu började att det var hemkomst på måndagen som gällde. Det var bara att anpassa sig.
 
Efter lite sökande och extra kontroller av Deutsche Bahns information på sin hemsida så meddelade Richard sin bror vad som gällde och att det var såhär det fick bli. En buss bokades med avgång 06:30 på måndagsmorgonen.
Några timmar senare kontrollerade Richard bussbolagets hemsida igen och som han misstänkte så var nu samtliga avgångar under måndagen fullbokade. Det var annat än nedresan där det var rejält gott om plats på bussen..
 
Tillbaka till nutid
När händelser likt ovan sker kan man tackla det på olika sätt. För min del finner jag mig oftast relativt fort när sådant sker. jag är väl kanske inte den som älskar alla typer av förändringar, mycket får gärna vara som det alltid varit, men när förändring väl sker och ingen återvändo finns så är jag ganska bra på att anpassa mig, man måste ju liksom, så även denna gång.
När ny resa väl var bokad var det bara att börja göra det bästa av dagen och njuta av att man fick lite mer tid med familjen i Bremen. Visst, allt detta innebar att en arbetsdag föll bort, men det var ju inget att göra åt och därmed inget att fundera över.
 
Istället för hemresa så blev det träff med ännu en del av familjen, denna gång min fasters svägerskas son med familj. Sonen är uppvuxen i USA med amerikansk pappa och frun är från Ryssland. Min ena kusin är förresten också han gift med en ryska. Som synes så har vi ganska många spännande nationaliteter i släkten på olika sätt. :)
 
Efter träffen hade faster och kusins familj sedan tidigare en konsert de skulle gå på så jag och brodern placerade oss i soffan med vin, kex, ost, whisky och kollade på 100-åringen och ett avsnitt Full frys. Det var en klart godkänd kväll det med.!
 
I måndags kom vi så hem till slut på kvällen. Tågbiljetterna från Köpenhamn som vi egentligen hade bokade på söndagen fick jag ombokade med några enkla mail till en mycket hjälpsam person hos Öresundståg. All heder!
 
Summa summarum så var det ändå rätt okej så som det blev. Förlorad inkomst för en dag är inte i närheten värt lika mycket som mer tid med familjen.

Deutschlandsemester – lika trevligt som vanligt, trots tåghaveri

Tidigare i år kom min broder med den finfina idén att vi skulle ta en liten långweekend till Bremen där vi har en hel del släktingar på pappas sida.
Under hela vår uppväxt åkte vi varje höst ner och hälsade på familjen. På senare år har besöken blivit lite glesare (men inte träffar med den sidan släkten överlag, de har sommarstuga i Sverige så vi ses varje år oavsett) och att åka ner alla fyra, pappa, moder och broder, var ett bra tag sedan.
 
Besöket som nu gjordes var det andra där bara jag och Linus stack ner. Den största skillnaden nu mot tidigare besök var att vi bodde i min ena kusins hus istället för min fasters hus då hon sålt det sedan en tid tillbaka. Istället har hon nu större delen av övervåningen i kusinens stora hus som sin bostad och däruppe bodde nu även jag och brorsan. Detta gjorde att det ändå kändes lite som förr, trots nytt hus.
 
Bremen har för mig alltid känts som en liten tillflyktsort på något sätt.
När jag som liten hörde om andra som åkte till typ Kanarieöarna och liknande så var jag faktiskt aldrig avundsjuk. Vi hade både sommarstuga, åkte till Bremen och skidsemestrade även flera gånger i Sverige istället. Solsemestrar är bra mycket mer värt nu när man är äldre och kan jazza runt med paraplydrinkar, kall öl och titta på utsikten..
 
I år hann vi med en hel del på några intensiva dagar. Bussresan ner var lite dryg (tåg från var sitt håll till Köpenhamn på onsdagskvällen, sen direktbuss över natten [vilket ledde till måttligt bra sömn] som var framme i Bremen 06:20 torsdag morgon) och hemresan var en historia för sig, men i övrigt så gick saker som planerat.
Eller nja, mitt tåg till Köpenhamn var inställt av okänd anledning så..
 
Äh, vi tar det från början:
 
Del 1: "Stressen kom krypande"
I Karlskrona stod en glad gosse och väntade på att äntligen få inleda resan mot Bremen som han sett fram emot länge och väl. Gossen hette Richard och var en van och luttrad tågresenär och blev därför inte särskilt förvånad när det annonserades i perrongens högtalarsystem att just det tåg han skulle åka med var inställt. Alla resenärer hänvisades istället till bussersättning på andra sidan gatan.
 
På andra sidan gatan kom regionala och lokala bussar då och då förbi. Självklart sammanföll deras inbromsande och brummande med de blott två gånger som ytterligare saker utropades på perrongen. Detta ledde till att Richard trodde sig vagt uppfatta "/.../hänvisas till nästa avgång." men han kunde inte vara helt säker.
Just när Richard funderade på att gå tillbaka till perrongen kom en regionbuss mot Karlshamn som merparten av de väntande klev på. Stressen kom krypande, men Richard, som är en handlingarnas man om det verkligen behövs, tog beslutet att även han åka med. Karlshamn var åtminstone en fall framåt och kanske fanns där något annat sätt att ta sig vidare. Hellre det än vänta på nästa tåg och vara helt körd om inte detta heller skulle gå ty då hade tisdplanen varit helt körd. Ett tåg senare hade varit möjligt, men inte två.
 
Under bussresan kikade gossen på alternativa avgångar från Karlshamn ifall inte tåget skulle avgå från Karlskrona. Detta tåg gick alltså förbi Karlshamn också, så om det avgick kunde Richard hoppa på det.
Om tåget inte hade kommit fanns en enda annan möjlighet och det var att åka med Pågatåget till Kristianstad och sedan vidare därifrån på något vänster. Som tur var kom dock tåget och summa summarum hade Richard fått sitta en kvart längre inne i bussens värme än om han väntat utomhus på tåget i Karlskrona.
 
Efter denna inledning så rullade resan på bra för den evige tågresenären.
 
Tillbaka till bloggens inledning
Så, det var alltså del 1 i mina resehaverier denna gång. I del 2 längre ner tar jag upp hemresan som är än mer berättigad till ett eget kapitel.
 
Väl framme i Tyskland blev det direkt aktiviteter! Romprovning hemma på kvällen och sedan iväg med kusinens man och spela dart, biljard och dricka öl med några av hans vänner.
 
Dag två handlades det prisvärd dryckjom till barskåpet och åts raclette (för er som inte vet så är det en sorts gemensam bordsgrill där man lägger smått och gott i sin lilla stekpanna och lägger in den några minuter i grillen) med båda kusinernas familjer närvarande. En balettuppvisning bjöds också på av ett av mina kusinbarn.
 
Lördagen tillbringades först i stadsdelen Schnoor, där det finns gamla byggnader och små pittoreska affärer, och senare på ett större torg där det kringresande enorma tivolit Freimarkt fanns (att besöka detta är lite av en tradition för oss då det ofta fallit sig så väl att det varit i Bremen just när vi varit där).
Enda problemet med besöket detta år var att man stängde ner alltihop redan klockan 18 på grund av orkanvarning, något vi tyckte var rätt så märkligt då det inte blåste speciellt mycket varken den tiden vi var där 16 till 18 eller efteråt.
Vi hann åtminstone med att besöka flera små mysiga hak och dricka glühwein, öl och äta flera goa wurstar. Något åkande blev det dock ej då den enda attraktion vi kunde enas om, en berg- och dalbana, stängde just när vi kom fram.
Efter Freimarkt åkte vi hem till min andra kusins familj och åt, pratade och spelade kort.
 
Först under natten mot söndagen, vår hemresedag, hördes tydligt att starka vindar tilltog. Det är nu vi kommer in på del 2 i reseberättandet.
 
Del 2: "Det var bara att anpassa sig"
Gossen Richard och hans lillebror vaknade utvilade på söndagens morgon. Ingen av de två var speciellt sugna på att resa hemåt, men tog sig så sakteliga upp och satte sig vid frukostbordet.
I bakgrunden stod fasterns TV på med svensk morgon-TV. Efter några minuter gled programmet över i en nyhetssändning och tämligen omgående förkunnades ett meddelande som de två blivande resenärerna inte riktigt hade räknat med: alla tåg i norra Tyskland var inställda, totalstopp i tågtrafiken på grund av nattens blåst.
 
Jaha. Vad gör man nu? Richard, som bokat allt hittills på resan, slängde sig direkt in på den hemsida där han bokat bussen ner och såg vilka alternativ som fanns. Anledningen till att han bokat tåg hem från första början var att inga passande avgångar fanns med buss som kunde göra att de hann med tåg vidare från Köpenhamn på söndagen. Således visste han redan när sökandet nu började att det var hemkomst på måndagen som gällde. Det var bara att anpassa sig.
 
Efter lite sökande och extra kontroller av Deutsche Bahnhofs information på sin hemsida så meddelade Richard sin bror vad som gällde och att det var såhär det fick bli. En buss bokades med avgång 06:30 på måndagsmorgonen.
Några timmar senare kontrollerade Richard bussbolagets hemsida igen och som han misstänkte så var nu samtliga avgångar under måndagen fullbokade. Det var annat än nedresan där det var rejält gott om plats på bussen..
 
Tillbaka till nutid
När händelser likt ovan sker kan man tackla det på olika sätt. För min del finner jag mig oftast relativt fort när sådant sker. Jag är väl kanske inte den som älskar alla typer av förändringar, mycket får gärna vara som det alltid varit, men när förändring väl sker och ingen återvändo finns så är jag ganska bra på att anpassa mig, man måste ju liksom, så även denna gång.
När ny resa väl var bokad var det bara att börja göra det bästa av dagen och njuta av att man fick lite mer tid med familjen i Bremen. Visst, allt detta innebar att en arbetsdag föll bort, men det var ju inget att göra åt och därmed inget att fundera över.
 
Istället för hemresa så blev det träff med ännu en del av familjen, denna gång min fasters svägerska och hennes son med familj. Sonen är uppvuxen i USA med amerikansk pappa och frun är från Ryssland. Min ena kusin är förresten också han gift med en ryska. Som synes så har vi ganska många spännande nationaliteter i släkten på olika sätt. :)
 
Efter träffen hade faster och kusinen som vi bodde hos familj sedan tidigare en konsert de skulle gå på så jag och brodern placerade oss i soffan med vin, kex, ost, whisky och kollade på 100-åringen och ett avsnitt Full frys. Det var en klart godkänd kväll det med!
 
I måndags kom vi så hem till slut på kvällen. Tågbiljetterna från Köpenhamn som vi egentligen hade bokade på söndagen fick jag ombokade med några enkla mail till en mycket hjälpsam person hos Öresundståg. All heder!
 
Summa summarum så var det ändå rätt okej så som det blev. Förlorad inkomst för en dag är inte i närheten värt lika mycket som mer tid med familjen.
 
Med faster på anrikt ölhak i Schnoor.
 
 
 

"Jag blir aldrig kung.."

Människan har alltid försökt förbättra sin tillvaro och kraftmäta sig för att få större marker, mer mat och så vidare.
Men vad är det som säger att man måste göra så som det alltid varit? Vad säger att man man måste sträva efter att ständigt klättra? Kan man inte bara vara nöjd, åtminstone i långa perioder, och njuta av det man har?
 
När jag gick i skolan hade jag alltid ambitionen att vara riktigt bra i de ämnen jag gillade. Vissa andra ville vara bra på allt, även de saker de inte gillade, och vissa sket i vilket, bara de kom ur skolan med godkända betyg.
Ambitionstypen för mig gällde från högstadiet och framåt egentligen, med undantaget att jag blev mer och mer ifrågasättande med åren, vilket ledde till höjda betyg i några fall. Det handlade dock då mer om principer än om en vilja att vara bäst.
 
Inställningen att jag vill prestera bra i de saker jag faktiskt bryr mig om gäller fortfarande. Presterar jag däremot mindre bra i saker jag inte anser mig behärska eller inte har nåt större intresse av så påverkar det mig inte nämnvärt. Med det sagt så vill man ändå försöka att göra sitt bästa och aldrig lägga sig helt platt.
 
Jag kommer med största sannolikhet aldrig bli kung, president eller VD för ett företag som omsätter miljarder. Men det är okej. Alla måste inte ha den megagnistan att ständigt klättra. Det är okej att nöja sig med saker och snarare krydda tillvaron då och då med lite extra.
 
Vad som skulle hända om jag plötsligt från en klarblå himmel fick en topposition? Well.. The Dude abides!
 
 

Blandade instick

Lite blandade känslor senaste två veckorna. Eller ja, egentligen har det väl varit så länge att många känslor blandats, men på senaste tiden har även gamla typer av känslor så smått blandat sig i leken, inte bara alla aktuella. Och det är egentligen bara bra. De gamla behövs så man inte tappar bort sig själv.
 
Jaja, är man grubblande känslomänniska så är man!
 
---
 
Göteborgsresan var fin sånär som på halsbrännan från helvetet sista natten och påföljande dag. Och om vi frånser ett visst kryss mellan IFK och HBK också förstås..
I övrigt helt okej väder och vi hann bland annat med en finfin tur med Paddan, vilken jag inte åkt sen högstadiet eller gymnasiet, minns inte riktigt.
 
Märkligast: Toaletterna på biokomplexet Bergakungen har inte längre herr- och damsymboler på respektive dörr. Båda ingångar har nu nån sorts pridesymbol istället. Jag gick min vana trogen in på det som varit herrarnas oavsett.
 
---
 
Kroatien närmar sig! Ska bli rejält skönt att få försvinna iväg ett tag till nya miljöer. Inget ont om Karlskrona som stad (undantaget den ständiga jävla blåsten) men jag jobbar fortfarande på att få det att kännas hemma.
 
---
 
Grannen som har lägenhet vägg i vägg med min sovalkov är ett kapitel för sig. Låt oss säga att han har en genomträngande röst, gärna kommer hem packad och högljudd mitt i natten och drar igång stereon samt så sent som i lördags natt hade en ytterst odiskret kinky sexfest hemma hos sig (nej, det gick inte att ta miste på, tänk Fifty Shades fast med ett par deltagare till av båda kön). Perfekt godnattsaga när man just har lagt sig för att sova vid halv tre-tiden!
 
Alltså, folk får göra precis vad de tycker är skoj, det bryr jag mig inte ett dugg om, men bor man i lägenhet och inte har extremt ljudisolerade väggar så bör man ha liiite bättre vett kan tyckas..
Oh, well. Det är tur jag har oerhört lätt för att somna oavsett oväsen runtom.
 
---
 
FM-suget har kommit tillbaka! En save där jag och Erik kör Bilbao respektive Betis är åter på agendan som i så många FM:s tidigare. Gött så!
 
---
 
Till sist: Orkar knappt ens kommentera tillståndet för IFK Göteborg just nu. Inte mer än AVGÅ JÖRGEN!
 
---
 
"The future is not set."
 
 

Nightmare on Broad Street

Jag drömmer väldigt sällan överlag och jag drömmer extremt sällan mardrömmar. Inatt hände det dock att hjärnan fick för sig att jävlas. Huvaligen..
 
Nattens mardröm skulle jag ranka som delad etta av allt marigt jag drömt. Det var inte så mycket att något hände (ingen som dog eller ben som kapades, monster som jagade en eller såna grejer) utan mer den allmänna stämningen, lukterna och känslorna samt en lite mindfuckande avslutning.
 
Jag vaknade helt uppe i varv klockan 02:30 nånstans och gjorde mitt bästa för att direkt tänka på annat så att jag inte skulle behöva minnas drömmen, så snabbt försökte jag ändå reagera. Därav att jag inte minns så många detaljer längre, vilket är väldigt skönt. Men vissa har hängt kvar.
 
Det jag kommer ihåg är ungefär följande tre scener som följde på varandra. Om det kom fler före eller däremellan minns jag ej.
 
Scen 1
Natt eller sen kväll, mörka gränder, dystopiskt, tyst, kallt, vaga vindar. En liten öppen yta, i övrigt höghus som knappt hade några fönster. Nedsläckt överallt. Ytterst få människor rörde sig ute, om det ens var människor. Det såg mer ut som svartvita vålnader som i tystnad långsamt gick/flöt intill husväggarna ensamma eller två och två. De störde ingen och verkade inte vilja bli störda.
I denna miljö kände man sig ensam, trots att figurerna rörde sig i närheten då och då. Ingen känsla av fara, bara att man hamnat på en sorgsen plats.
 
Scen 2
Den vidrigaste platsen. Någon gång mitt på dagen, gråmulet i luften, småkvavt, ute på landsbygden. Grusvägar och någon form av förfallen gård där man tidigare verkade ha haft djur. En stor grishage med gyttja. Massvis med flugor precis överallt, stanken outhärdlig. Piss och annan avföring som inte gick att fly ifrån. Av någon anledning gick jag igenom en sorts halmflätad öppning och vadade vidare in i gyttjan. Känslan var att gyttjan och stanken fanns överallt, men att jag ändå var tvungen att gå igenom denna sörja av ruttna stanker och bakteriehärd för att komma ut nån annanstans och försöka fly bort.
Inga andra människor eller djur fanns här, det var bara en övergiven, nedgången rest av civilisation.
 
Scen 3
Jag vaknade upp i ett extremt litet rum. Lågt, vinklat tak, vitmålade väggar, inga tavlor. En liten garderob med blå dörr fanns till vänster om sängen. Dörren ut var i andra änden av rummet, vilket var lika långt/kort som den lilla säng jag låg i.
Just när jag vaknade trodde jag att jag vaknat på riktigt ur mardrömsscenerna ovan, men insåg rätt snabbt att något inte stämde. Miljön var obekant och jag kunde inte röra mig. Förvrängda, mumlande röster hördes utanför dörren.
Jag försökte ropa efter min bror, som jag måste ha uppfattat vagt bland rösterna utanför, men det enda som kom ur munnen var ett hest viskande av hans namn.
Efter en stunds lätt panik och ansträngning lyckades jag äntligen få kroppen att svara och jag kunde häva mig ur sängen. Längre än ner på knä kom jag dock inte, benen bar mig inte och verkade ha allmänt jättesvaga muskler.
Stödd emot sängen med ena armen började jag känna paniken sprida sig igen och en tanke slog mig: "Hur länge har jag egentligen legat här, eftersom benen är så svaga?"
Jag var helt säker på att jag gått och lagt mig med inte alltför kort skägg (vilket var fallet i verkligheten så den tankegången minskade inte direkt känslan av realism) så logisk som jag är förde jag långsamt den högra handen mot min haka för att känna efter – någon hade rakat och ansat skägget.
Det enda detta kunde tyda på var att jag kommit ur någon form av koma. Paniken nådde nu sitt maximum och jag vaknade med ett ryck, denna gång i verkligheten i min lägenhet på Bredgatan. Det tog några sekunder att samla tankarna, men sen kom det sedvanliga yttrandet när en mardröm har drömts och man vaknar: "Fy fan vad skönt.."
 
Vissa saker dröjer sig kvar i minnet och ovanstående kommer vara en sådan.
Man tänker sig ofta helvetet som en plats där det brinner överallt, folk torteras och så vidare, men det ovan..
Det kanske inte låter så megahemskt mycket av det, men upplevelserna när man var där var liksom enbart ensamhet, obehag, hopplöshet, stank och sorg.
Kanske var det en sorts skärseld snarare än helvetet, vem vet.
 
Må detta helvete eller limbo till varje pris aldrig mer besökas. Jag säger som Groucho:
"I intend to live forever, or die trying."
 
 

Kraften

Vet inte om jag utstrålar nån speciell, positiv aura just nu eller nåt, men folk har varit extremt pratsamma och trevliga mot mig de senaste dagarna. Har känt mig rätt så lugn och harmonisk på senare tid, men ändå, går sånt in i andra så starkt? Och då menar jag inte bara med folk jag känner utan även andra överlag, exempelvis i landstingets kontor för nyckelutlämning eller liknande.
 
Gött i vilket fall! Det är alltid kul när andra skiner upp och tycker man är trevlig att prata med. :)
 
---
 
Annars då?
Annars är det ytterst nära långhelg i väst med familj- och vänhäng. Det ska bli mycket gött! IFK mot HBK på plats på måndag, bara en sån sak.
Och sedan är det inte långt kvar till Kroatien. Gahl så härligt det ska bli!
 
I övrigt..
 
..knallar jobbet på. Väldigt lugnt nu på sommaren och inga administrativa registerkriser har uppstått.
..var jag på massage i tisdags. Mycket gött! Jag försöker unna mig det då och då. Man ska unna sig saker här i livet, det finns liksom inget att vänta på. Kan du ge dig själv en present ibland så gör det!
..har jag börjat köra igenom ett 15 år gammalt Star Wars-spel efter mångårigt tjat från en viss yngre släkting med samma far och mor som jag själv. Man blir aldrig för gammal för spel och ska gör det man tycker är kul, det är inte svårare än så. Väntar ivrigt på att kunna använda kraften! Än så länge är jag bara nån simpel scout som leker med vanliga sketsvärd och blasterpistoler.
..undrar jag när den där sommaren tänkte behaga visa sig på allvar? Jäkligt halvfjösigt än så länge. Prognosen för närmsta två veckorna är liksom 17–19 grader och halvklart. Wow, upphetsande. Förvisso var sommaren rätt sen förra året så jag väntar mig egentligen inga underverk "redan", aber ändå.
..känns det bra att ha fått igång bloggandet lite igen. En viss kreativitet vaknar inom en som fått vara alldeles för tillbakalutad under långa perioder de senaste åren.
..gymmar jag fortsatt 1–2 gånger i veckan. Det blir inte roligare, det är lika trist hver gang, och det är inte ett dugg skönt (undantaget känslan "Äntligen är plågan över!" som infinner sig när man kommit ut ur lokalerna). Men, men det är ju trots allt hälsosamt. Enda anledningarna till att jag pallrar mig dit är för att hålla kroppen igång och kunna äta lite som jag vill utan att förvandlas till Edward Bloms tvilling.
..blir jag inte direkt mindre sugen på onyttigheter av att träna, tvärtom. En del härligt kall, skummande öl väntar i långhelgen.
..har det blivit på tok för lite grillande än så länge i år. Det får bli skärpning där.
 
Höres troligen efter långhelgens bravader, tjo!
 

Bamseglassen

I dessa myntbytestider sorterade jag igår slutligen alla mynt som samlats hemma under åren. Inväxling är givetvis prio ett men när det ändå låg ett antal femmor framför mig så kände jag att jag lika gärna kunde nyttja några av dem till ett premiärbesök på Glassiären.
 
Glassiären är glasscaféet i Karlskrona som på varma dagar kan ha tramsigt lång kö. Jag har ställt mig i kön en enda gång när den för en gångs skull var ganska kort, men när jag fick syn på en skylt som meddelade att man bara tog kontanter fick jag snällt vända på klacken. Kontanter är något jag sällan har på mig nuförtiden.
 
Igår var det lite smådassigt, mulet väder och med mina femmor skramlandes i fickan stegade jag iväg till Glassiären. Kön var obefintlig och jag kunde omgående beställa. Så omgående att jag knappt hann se vad som fanns. Jag hade hört att det skulle finnas en monsterglass med tre kulor plus mjukglass på toppen så den fick det bli! Tre kvicka kulval senare stod jag med den troligen största glassen jag någonsin tagit mig an. Femmorna langades fram och jag gick ut bland borden för att slå mig ner och anfalla glassen.
 
Min mor, som fått veta att jag skulle till glasscaféet med kosingen och köpa en megaglass, hade efterfrågat en bild på mästerverket. Att hinna dra fram mobilen och fota var dock inte något realistiskt alternativ, i alla fall inte om man ville hinna få fason på glassen innan den rann över kanterna och ner på bord och annat.
 
Det var ett jobb i sig att orka äta upp glassen, men skulpterandet av åbäket gick inte heller av för hackor.
Jag drog med skeden längs kanter och smältande delar och avvärjde översvämningskatastrofer gång på gång.
Efter en stund när det började lugna ner sig kantmässigt så insåg jag plötsligt vad det jag satt med i handen liknade: Det jag skulpterat fram såg inte ut som något annat än en rejäl bamsedildo.
 
Om någon annan av alla runtom på Glassiären och restaurangen bredvid hann tänka tanken vet jag inte, men jag kände att jag omgående behövde bygga om min skapelse till något av helt annan form.
Mitt första geniala beslut blev att dra med skeden rakt igenom mitten av toppen och skapa en fin skåra. Detta förminskade inte direkt penisliknelsen.
 
Efter en stund hade jag dock både minskat glassen och fått den mer fyrkantigt formad, långt ifrån andra associationer, och kunde äta lite mer i lugn och ro igen. När jag sedan äntligen nått ner till rånkanten kändes det dags att vandra hemåt. Eftersom jag var ganska mätt vid det här laget åts återstoden av glassen extremt långsamt framför datorn till ett serieavsnitt.
 
Gott var det, men det kommer troligen dröja innan jag äter en glass av bamseglassens dignitet igen..

Dödliga sommarprat

Det senaste halvåret har jag börjat gymma 1–2 gånger i veckan. I början hade jag musik i lurarna, men ganska snart kände jag att jag behövde större distraktion från den urtråkiga sysslan och började lyssna på gamla sommarprat.
 
I slutet av mars lyssnade jag på Gösta Ekmans sommarprat från 1993. Kort därefter gick han bort.
För två veckor sedan lyssnade jag på Michael Nyqvists sommarprat från 2001. Igår dog han.
Givetvis en fet slump, men ändå. Att två av de cirka 25 jag lyssnat på senaste sex månaderna dör kort efteråt är ingen upplyftande statistik.
 
Överlag tycker jag det är väldigt många svenska underhållare jag hållit högt som gått bort alldeles för tidigt bara de senaste fyra åren. Magnus och Brasse, Gösta Ekman, Mikael Nyqvist, Robert Broberg, Klas Ingesson och Björn Granath för att bara nämna de som ligger mig varmast om hjärtat. Av dessa blev Gösta äldst, 77 år gammal. Ingesson blev 46, Nyqvist 56. Usch.
 
Det finns många andra favoriter, både svenska och utländska, som gått bort under denna period, men de har åtminstone varit väldigt gamla, som exempelvis Stig Grybe, 88, eller Roger Moore, 89.
 
Tiden går och för några blir den alldeles för knapp.
 
 

Risktagande

Hela livet handlar egentligen om risktagande, att våga göra saker man kanske inte känner sig helt bekväm i alltid. Det behöver inte vara något farligt alls, jag snackar inte om att man måste hoppa bungee jump och bestiga Mount Everest för att utvecklas. Jag syftar på vardagliga ting som gör att man kommer framåt och vågar göra än fler saker efteråt som man mår bra av.
 
Igår satte jag Hades på spel genom att lämna honom över natten i ett av sjukhusområdets cykelställ. Detta eftersom jag istället valde att ta en promenad hemåt stan med trevligt sällskap.
En liten risk kan tyckas och det är väl inte jättemycket säkrare att ställa sin cykel i stan kan jag gissa, men ändå. Det känns alltid tryggare att veta att ens ägodelar är i närheten än långt bort, än mer obevakade.
 
Risktagande som sagt. Ibland måste man våga saker, inte vara rädd för eventuella negativa konsekvenser. Vågar man inget så vinner man heller inget. Tjatig klyscha, absolut, men så är det.
 
Och ja, Hades stod snällt kvar i cykelstället när jag gick förbi i morse. Efter jobbet idag cyklar jag hem. Man behöver inte ta risker hela tiden.
 
 

Trappa upp och trappa ner bränner kroppen mer och mer

För en vecka sedan flyttade vi äntligen till andra lokaler inom landstinget från beryktade, utdömda Byggnad 13. Utöver hälsosammare miljö är nya rummet och min placering ett klart uppbyte även i övrigt. Allt är dock inte riktigt ordnat ännu vad gäller tillgänglighet..
 
Vi bor längst upp i ena gaveln i Wämö Center. För att komma dit upp utifrån kan man ta tre huvudsakliga vägar. Antingen genom huvudentrén och sen en hiss som kräver ID-kort, via baksidan och ett trapphus, eller via ett trapphus nära huvudentrén vid gaveln/änden på vår byggnad.
 
I Byggnad 13 är ytterdörren öppen från tidig morgon till sen kväll. Gymmet låg där också väldigt nära. Det var en av de få fördelarna med Byggnad 13, nära till det mesta.
Från nya lokalerna i Wämö Center får man gå en liten extra bit till gymmet. Ingen fara såklart, men vad som är något mer irriterande är de omvägar man måste ta för att komma tillbaka in till kontoret igen efter vissa tider. Jag vill nämligen gärna lämna kvar gympapåsen på kontoret ibland istället för att ta med den hem efter varje träning, samt att jag vill hämta saker jag inte behövt ha med mig till gymmet.
 
När jag skulle träna förra veckan var klockan efter 17:30 när jag var klar. Jag gick utan några tankar på problem till huvudentrén och möttes av en stendöd automatisk skjutdörr. Jahapp, då försöker jag gå till en annan ingång tänkte jag, en sorts bakväg in till Wämö Center så jag ändå kunde nå hissen. Denna dörr, till skillnad från huvudentrén, har en kortläsare. Hade jag access där? Icke. Det lös väldigt rött.
Eftersom jag var trött och inte vill chansa på att gå upp i trapphuset och mötas av en stängd dörr tog jag en fet omväg.
 
"Men vänta lite!", tänker ni, "Vadå stängd dörr? Du kunde ju gå upp i trapphuset?" Svar ja, men..
Alltså, gavelingången till trapphuset öppnas med kort (där har vi access, tro't eller ej), men för att sedan komma in i respektive korridor på varje plan krävs en vanlig, hederlig nyckel. Har vi fått någon sådan nyckel än? Naturligtvis inte. Med andra ord måste man när man vandrat upp för alla våningar än så länge hoppas på att det är någon snäll, lyhörd kollega kvar i korridoren som kan släppa in en. Dessa kolelgor finns väldigt sällan kvar efter klockan 17:30..
 
Så, vilken omväg tog jag istället? Jo, jag vandrade något irriterad tillbaka till Byggnad 13, tog godshissen (som man också behöver kort till efter 16:30, men där har jag ännu access) ner till källarplan och gick genom de ensliga kulvertarna bort till hissen som går ända från botten via Wämö Center och upp till oss. Detta är alltså samma hiss som jag nämnde i början, som mitt kort alltså fungerar i. Välllldigt smidigt, nicht wahr?
 
Det var i förra veckan. Idag var jag klar med träningen tidigare och vid huvudentrén 16:23 och tänkte i mitt naiva sinne att "Nu, nu är det väl ändå fortfarande öppet??" HAHAHA! Ha! Nej... Lika trötta, döda dörrar som förra veckan. Stängningsdags måste vara så tidigt som 16 eller nåt antar jag.
Aja, nu visste jag ju i alla fall att chansen för att nån var kvar på jobbet var betydligt större så jag klampade helt enkelt upp de fem våningarna med svetten rinnandes i pannan. Det är verkligen sådan ytterligare aktivitet man är sugen på när man redan stånkat i ett gym i nära en timme.
 
När jag kom upp till toppen hade tack och lov inte alla gått hem och jag kunde bli insläppt denna gång. Sen var det bara att springa ner för trapporna igen, pusta ut och – slänga sig på cykeln för en härlig tramptur hemåt!
 
Som självutnämnd Skalman, livsnjutare och skarp träningsogillare får man ändå trösta sig med att kroppen högst troligen bara blir glad av varje liten extra meter rörelse och att en hel del fett har bränts. Jag var i alla fall på väldans gott humör och log ikapp med solen när jag cyklade hemåt, bara en sån sak!
 
Till helgen är det midsommar. Då kommer jag vara allt annat än fokuserad på träning.
 
 

Konsten att sjunga i kallduschen

Duschen är onekligen den bästa platsen att amatörsjunga på med sin härliga akustik, det vet vi alla. Det är dock ingen som tagit upp problemet med att sjunga vackert om det inte finns något varmvatten.
 
I morse när jag skulle duscha stod jag som vanligt bredvid badkaret, höll munstycket över badkaret och drog igång spoleriet i fullt blås då det brukar ta ett par minuter innan varmvattnet når min lägenhet. Ett par minuter blev till fem minuter och inget uns av varmare vatten behagade spruta ut. På en vardagsmorgon har man inte riktigt tid att vänta hur länge som helst så till slut tog jag tjuren vid hornen och klev i karet för att duscha ändå.
 
Fötterna gick okej, kylan var hanterbar relativt fort där och jag började sedvanligt nynna och sjunga lite. När jag däremot förflyttade munstycket till delar längre upp på kroppen blev genast mina toner av helt annan art. Grannarna fick istället för godkänd sånginsats njuta av en något svajig falsett blandad med små omanliga utrop då och då och undrade nog varför en liten korgosse plötsligt intagit Björkmans lägenhet.
 
Efter ett mycket stressat fortsatt duschande stapplade jag till slut huttrande ut på badrumsgolvet. Golvet gav intrycket av att magiskt ha installerat golvvärme, men givetvis var det bara känslan av att precis allt var skönare än den nyliga kallduschen.
 
Imorgon är det lördag. Finns inget varmvatten då heller så är risken för sunkdag överhängande.

Psykelpremiär

Vädret är småblåsigt (skräll i Karlskrona..) och grått, men nu är i alla fall premiärturen till jobbet tagen på Hades (så fick den heta, min blåsvarta fara). Det gick rätt bra! Det märks att man gymmat hela vintern och våren trots allt, konditionen var det inga som helst problem med och trötthet i benmusklerna kände jag ingen alls (skrytvarning, hohum).
 
Enda stora problemet upptäckte jag när jag mekade i tisdags kväll. Ja, jag vet att det låter jättemärkligt bara i sig. Meka? Jag?? Jodå, jag kan det mesta bara jag tar mig tid och ork. Genom åren har jag dock smidigt nog haft en ytterst duktig far som mer än gärna donat med alla större mek- och fixprojekt, men om jag behöver kan även jag fixa saker. Något uns har man väl ändå ärvt liksom.
 
Problemet låg inte i att sätta fast låset, det gick utmärkt (när jag väl tolkat den med verkligheten icke överensstämmande manualen samt torkat av en massa ondskefull smörjolja från låskolven som uppsökt mina händer). Problemet låg heller inte i att höja sadeln. Eller okej, där blev det lite problematiskt eftersom jag var för stark för sketskruvmejseln och vred sönder handtaget, vilket ledde till att jag fick göra en speciallösning bestående av att jag greppade skruvhuvudet med en skiftnyckel och drog runt. Krångligare, men fungerande.
 
Nåväl! Problemet då, det sitter i att jag inte tycks kunna höja styret. Man liksom.. jaha?? Vilken cykel konstrueras för att inte kunna höja styret? Jag ser funktion för att kunna böja/vinkla styret (viktigt..), men icke höja. Eller så har jag missat någon osynlig skruvdetalj.
 
Det går att cykla utan större krångel, men jag hade gärna suttit lite rakare när jag nu höjt sadeln. Det är inte någon tävlingscyklist jag ska bli som slimmad nästan ligger på cykeln.
 
Till sist: Varför jag stavar psykel ibland? Ptjaa.. gamla billiga klipp från förr rostar aldrig..?
 
 

"Come Josephine in my flying machine.."

Tiden är märklig. Alldeles nyss gick man och ojade sig i veckor, nästan månader, för att flyga till och från London och så vips är det över och det finns nya saker att invänta på olika sätt.
 
Jag har viss flygrädsla. Inte så att det är någon panik på något sätt, men visst obehag finns vid framför allt timmarna före och själva starten. Flygplatser i sig är inget jag får någon rädsla av, däremot tycker jag det är drygt med allt folk och bök, även om jag vet att böket är nödvändigt för allas säkerhet.
 
För att bli av med rädslor sägs det ju att man ska utsätta sig för det man är rädd för och absolut, så är det. Sedan jag började mitt nuvarande jobb har jag fått flyga ett antal gånger och visst blir det mindre och mindre oro för varje resa, även om den inte försvunnit helt.
 
Var börjar egentligen en rädsla att gro? Vad gäller min flygrädsla kan jag inte vara helt säker, men säkert har det med 9/11 att göra i viss mån och alla andra flygincidenter man envisats med att se klipp på och läsa om under åren efteråt.
 
Egentligen är det jättemärkligt att jag ens fått någon oro med tanke på min syn på flygning som barn och i viss mån fortfarande.
När jag var liten och upp i yngre tonåren älskade jag flygplan och var supertaggad första gången familjen skulle flyga (då till Rhodos), helt orädd för flygning, det var bara spännande. Jag drömde också väldigt ofta drömmar där jag själv hade flygförmåga.
Och fortfarande idag när man ska spela exempelvis krigsspel eller liknande på datorn så är bland det första jag gör att leta upp helikoptrar och flygplan och dra iväg.
Grejen med det sistnämnda är givetvis att i spel finns inga reella faror. Dör du i spelet dör du ju inte i verkligheten..
 
Bland alla framtida yrken jag funderade löst på ända upp i högstadiet fanns faktiskt pilot. När studievägledaren började dilla om en massa fysträning och krav på bra syn (utan glasögon eller linser) lades de planerna dock snabbt på is.
 
Kanske ligger en del av rädslan i att man inte har kontrollen själv snarare än själva flygandet. Det är ju samma sak om man sitter på pakethållaren på en cykel där den som cyklar verkar måttligt stabil i sin framfart. Inte är det att sitta på en cykel man är orolig över utan förarens förmåga att föra båda fram till målet i säkerhet, att man själv inte är den som har kontrollen.
Sen är det klart att det lär vara viss skillnad på känslan av att falla tiotusentals meter från himlen och på att köra i diket med en cykel..
 
Jag kommer förmodligen aldrig att bli pilot. Inte bara på grund av synen (det där med synfel är tydligen bara till en viss gräns, men exakt vilken har jag inte koll på) utan för att jag nog är för bekväm av mig med att riskfritt sitta hemma och gasa runt i spel snarare än sätta livet på spel i en dödsföraktande barrel roll i en riktig flygmaskin.
 
För stunden är jag dock mest sugen på att åka på en fet kryssning. Båtar och skepp är nämligen inget jag har någon som helst rädsla för (snarare tvärtom, jag tycker, till skillnad från många andra, att det är lite gött när fartygen gungar) trots att jag läst hur mycket som helst om Titanic (filmen från -97 är också en av mina favoritfilmer), Estonia och andra fartygskatastrofer.
 
Tiden är märklig och våra rädslor likaså.
 
 

Sanna Kallur

Jag har inte så många idoler, men Sanna Kallur är en av de få jag haft.
 
Under lördagen tog Sannas fantastiska karriär slut. Framgångarna kommer alla minnas och den kämpaglöd som funnits under skadeperioden saknar nog motstycke skulle jag säga. Få har slitit så hårt i sportsammanhang för att komma tillbaka från skador och åter nått toppen. Den målmedvetenhet Sanna visat är kort och gott ett föredöme.
 
Men en epok är nu över. En stark friidrottare man följt från talang till topp till motgång till slutet har nått vägs ände och det känns både vemodigt och bra. Det är rätt tid, hon får sluta på egna villkor och hon har uppnått enormt mycket på flera plan. Jag kan bara tacka för att jag fått ta del av allt från åskådarhåll och för att hon vågat vara så personlig som hon varit. Det är ett stort antal pusselbitar som gjort att hon blivit älskad av så många.
Självklart blir det också lite extra personligt för mig och de i min generation som hängt med från tonåren och framåt. Allt är liksom en del av ens uppväxt.
 
Nya stjärnor kommer att födas, men få kommer att vara lika minnesvärda. Tack för allt Sanna och lycka till i vad som än sker efter karriären. Du har varit en inspiration för oss alla.
 
 

Så fruktansvärt listigt!

Japp, det är dags! En liten lista minsann. Det var änna ett tag sedan. Tycker alltid sånt är kul, blir aldrig för gammal för listor, quiz och sådana saker.
 
Har du...

...folköl i kylen? Nope. Har i princip aldrig några folköl hemma, bara starköl. De enda folkisar jag gillar är Mariestads 3,5:or som avnjuts några enstaka tillfällen varma sommardagar. Tycket för dessa fattades på balkongen i Falun.
...något husdjur? Nix. Om inte datorn räknas förstås. Målet är dock en katt någon gång.
...någon favoriträtt? Egentligen inte någon specifik rätt. Grillat kött på sommaren är gött rent allmänt.
...några framtidsplaner? Planer har man alltid, men kanske inte några jättestora långsiktiga, mest saker som sker under detta år, efter det får man se. Klart jag skulle vilja säga "Om två år är jag rik, har fru och barn!" men man kan inte riktigt bestämma sådana typer av planer. :)
...någon sjukdom? Inte vad jag vet.
...gymkort? Vi har ett gratis gym på jobbet som jag nyttjar två dagar i veckan. Hade vi inte haft det hade jag tränat på egen hand. Köpa gymkort skulle aldrig falla mig in.
...några MVG:n? Jag hade en del sådana när det begav sig, svar ja.
...fikat idag? För- och eftermiddagsfika på jobbet. Vid eftermiddagsfikat var jag ensam kvar och läste filmfakta i lugn och ro med en kopp varm choklad.
...nagellack? Nej, det är inte min grej. Kan inte minnas att jag testat det ens på skoj som barn.
...någon vän som bor i ett annat land? Har inte någon nära vän som gör det längre nej.

Vem...

...avskyr du? Egentligen inga specifika personer, mer tankesätt som korrumperar personer.
...delar du mest minnen med? Familjen, Henke och Erik.
...längtar du mest efter? Familjen.
...stör du dig på? Se svar på första frågan i denna avdelning.
...lagar mat? Eftersom jag är singel så är det jag om det lagas alls, men jag äter mestadels ute. Aldrig tyckt det är särdeles kul att laga mat bara till mig själv. Ska jag laga så vill jag göra det till någon eller tillsammans med någon.
...diskar? Det gör tyvärr jag. Hade gärna haft en diskmaskin eller en lojal betjänt som utförde sysslan. Å andra sidan blir det ju inte så mycket disk med tanke på att jag som sagt oftast äter ute..


Vilken...

...tidning läser du? Den som ligger framme i fikarummet på jobbet, det vill säga BLT (Blekinge Läns Tidning). Fast ska jag vara ärlig hoppar jag direkt till serierna och skummar bara övriga nyheter därefter. Jag är inte så road av att läsa nyhetstidningar och har ganska mycket misstro mot journalister i allmänhet.
...buss åker du oftast? Karlskronas linje 1 som avgår ett kvarter bort raka vägen till jobbet.
...dag fyller du år? 28 augusti. Nästa gång det datumet nås innebär det ålderssiffra nummer 31. Sjukt.
...årstid föredrar du? Sommar, sommar och sommar. Okej, jag älskar julen, bästa högtiden, men som årstid är sommaren oslagbar.
...stad är du uppväxt i? Kungälv/Romelanda.
 
 
Klockan närmar sig minsann 4. Dags att dra sig tillbaka.

"I want to guard your dreams and visions"

Jag helt enkelt

Richard

RSS 2.0