Skriver vidare med detta mindre härliga typsnitt tills jag får svar av blogg.se om varför det blivit som det blivit..

---

Visst, man kan hata eller älska schlager och Eurovision, men för mig är det liksom nästan mest motiverat av tradition numer än någon annan anledning. Plus att jag ALLTID hittar i alla fall något guldkorn bland alla låtmässiga minor som öronen måste akta sig för på vägen.
Fick med alla låtar jag ville, 4/4, från semi ett, det är alltid ett steg i rätt riktning som uppföljning av att jag var nöjd med förra årets vinnare.

---

Är lite tvetydig för stunden. Å ena sidan vill man upptäcka den sidan igen, å andra är det en viss rädsla som finns där av vad som kan börja kännas om den dörren öppnas upp.
Det var längesen.
Vägrar göra som förr och dra massa växlar av ingenting. Det har aldrig lett till något positivt. Men fan.

Det svåra är att träffa rätt. Att tänka rätt när stämningen är rätt och göra rätt sak. Att hitta rätt tillfälle, veta när det är rätt åt båda håll.

Det finns många rädslor. Men innerst inne är det nog egentligen inte vad andra direkt tycker som är något problem för oss människor. Rädslorna ligger i vad det som andra tycker ger för reaktioner inom oss, det är oss själva vi är rädda för. Om svar inte blir som vi hoppas, när drömmar går i kras, när tankarna som man inte velat tänka för att slutresultatet kan nå fram till den krossade känslan börjar tänkas.

Om jag brukar grubbla såhär ofta? Om ni inte känner mig så väl så: ja. För ofta. Tyvärr. Det ger en sann och tydlig självbild av en själv, men det är på gott och ont, det är klart jobbigt också. Därför är det bättre att skämta mycket för att väga upp ibland.

Det var längesen. Men förr eller senare står man där igen, lycklig och ser in i den andres ögon. Det vet jag.

---