Vad vaknade man av idag? Jo, av att någon i familjen under med ljus stämma sjunger med i någon arabisk låt. Mindre bra ska sägas..

Vaknade också efter en ganska ryckig dröm som började (så långt jag minns iaf) med att jag låg på vägen utanför vårt hus hemma. Ställde mig upp och vandrade mot uppfarten. På vägen stod en kraschad bil (vit volvo 740 kombi typ), en kundvagn fylld med skräp och en massa annat mojs runtomkring, träbitar och liknande.

Vände sedan blicken mot den plats där huset står och insåg när jag började vandra uppför uppfarten och trädgårdsgången att huset var helt väck. Det enda som återstod var en sandfärgad, ljus grund. Inte ens källarn och garaget fanns alltså kvar, bara det ljusa materialet. Träbitar och smått mojs låg även utspritt i trädgården. När jag kommit fram till den plats där trappan ska ligga så var plötsligt ett hus tillbaka på platsen. Dock ett hel annat hus i mörkbrunt lackat trä.

Folk fanns plötsligt i trädgården, folk jag inte kände, men som verkade vänliga. Jag gick in i huset. Därinne fanns fler folk jag inte kände, det verkade vara någon sorts sammankomst, men jag fick aldrig riktigt veta för vem eller vad. Började snacka med en mörkhyad kille som var trevlig, gick runt och inspekterade huset som verkade innehålla två plan, men aldrig någon trappa emellan så hur jag tog mig från första till andra planet och tillbaka är en gåta (som så mycket annat i drömmar).

Tiden gick sedan snabbt och efter att ha snackat lite med en tjej som verkade småintresserad så började folk gå och lägga sig lite överallt. Jag som inte var varken inbjuden eller hade sovattiraljer med mig började fundera på om man bara skulle krascha på en ledig yta eller bege sig hemåt (hemåt?! vart då?).
Efter ett tag lade jag mig i en säng. Dessvärre var det någon annans säng som inte såg mig och låg på något skumt vänster på mina ben. Jag ursäktade mig och lämnade rummet.

Jag hade nu inga kläder på mig längre förutom kalsongerna. När själva avklädandet skett har har jag ingen aning om. Alla kläder verkade inte heller ligga på samma ställe så fick gå runt överallt i huset och leta upp saker och ting.

Till slut var jag påklädd och lämnade huset. Det började nu redan bli morgon och jag tänkte att det är väl lika bra att vandra nedåt stan. Huset låg nu inte riktigt i samma omgivning som tidigare. Istället befann jag mig i någon italiensk stad där huset var beläget relativt högt upp på en sluttning. Vandringen ner mot stan gick ganska fort och väl nere i stan insåg jag att jag tagit på fel sko på högerfoten i letandet efter mina kläder. Istället för den svarta matchande mer spetsiga herrskon till vänsterdojjan hade jag dragit på någon kängliknande brun variant med rundare form. Inte ett dugg lik. Såg ju inte klokt ut. Jag fick alltså ta beslutet om att vandra tillbaka upp till huset igen.

Problemet var att jag inte kom ihåg vägen upp. Staden var ganska stor med många myllrande vägar att välja bland, trånga passager, människor som gick åt alla håll, så jag var redan osäker på vilka svängar jag tagit.
Jag fick alltså gå lite på chans för att hitta de rätta trappor som ledde uppåt.
Till en början gick jag förmodligen rätt, men sedan, just när man skulle välja väg till trapporna förmodligen, så svängde jag antingen för tidigt eller för sent och tog någon annan väg som jag trodde var samma.
Dessvärre var denna trappformation längsmed en vägg och blev bara smalare och smalare. När jag insåg att jag skulle få hålla väldigt bra balans en bit och sedan klättra nedåt och hoppa mellan två hustak för att komma vidare valde jag att vända tillbaka.

Längst ut dit jag kommit fanns inte ens något räcke eller mur att hålla i. När jag vände mig om och kom tillbaka till det parti där muren började igen tog jag stöd emot denna. Dumt gjort. Muren var alldeles söndervittrad på flera ställen och jag fick kasta mig in mot husväggen för att inte falla med den stora bit mur som föll de många långa metrarna ner mot gatan under. Enda jag hoppades var att ingen fick schabraket i huvudet. Inget skrik hördes så antar att det gick bra.

När jag vandrat tillbaka till där denna smala väg börjat så var det plötsligt ingen rak väg ner längre. Istället var det en ranglig stege där någon professorliknande typ stod och försäkrade om att detta var enda vägen ner. Jag fick alltså med hårt dunkande hjärta ta mig an den röda rostiga skapelsen till stege och långsamt klättra ner.

Väl nere tänkte jag att äh, jag skiter i skon, och började gå mot havet.
Plötsligt hör jag hur folk börjar skrika och springa mot mig. Jag höjer blicken och ser världens tsunamivåg närma sig  bortom hustaken. Jag står nu framför en lobby och har någon kändis bredvid mig, minns dessvärre inte vem, men en manlig i vilket fall. Eftersom han inte verkar ha tagit notis om vad som händer så grabbar jag tag i hans arm och säger åt honom att springa.

Springandet går längs gator, små torg, trappor och terrasser mellan alla ljusa sandfärgade byggnadskomplex i sten i denna soliga stad. Folk skriker och vatten börjar forsa bakom oss i fjärran allt närmre.
Jag och kändisen ser efter varann, även om kändisen fortfarande är lite disträ och plötsligt börjar prata i mobiltelefon under allt rabalder.

Den småintresserade tjejen från tidigare är plötsligt vid oss. Hon är dock inte likadan utseendemässigt. Stilen är densamma (färgat svart långt hår som med en knut och sedan ned längs ryggen, piercing i tungan, svarta kläder, blågröna ögon, rosaaktigt läppstift), men hon har blivit tjockare och fulare (?!).
Tillsammans fortsätter vi tre att springa medan vattnet nu nått våra fötter och är två decimeter djupt ungefär..

Här slutar drömmen och jag vaknar av det arabiska ylandet. Så kan det gå!