Gav mig ut vid Tretiden och tänkte ta en timmes promenad här i trakterna. Utmaningen tänkte jag skulle bli att på tillbakavägen gå igenom den lilla skog som finns ovanför huset och komma tillbaka i trädgården. Dock gjorde ett antal missberäkningar, såsom att gå för långt och in i helt fel skog, att jag efter några smärre bedrövelser genom stock och sten kom hem först efter två och en halv timme. Förutom att jag fick gå genom en sumpmark för att komma till rätt skog så hann jag även med att hälsa på både två små barn, som säkert undrade vad jag gjorde på deras tomt, samt en skock får som undrade vad jag gjorde i deras hage.
Nåja...snubblandes varm, trött och irriterad bröt jag mig igenom ett finfint snår sista metrarna och hamnade äntligen på säker mark i trädgården.

Vad blir sensmoralen av detta? Jo, ge dig gärna ut i skogen! Alltid kommer man nå'nstans!