Tiden är märklig. Alldeles nyss gick man och ojade sig i veckor, nästan månader, för att flyga till och från London och så vips är det över och det finns nya saker att invänta på olika sätt.

 

Jag har viss flygrädsla. Inte så att det är någon panik på något sätt, men visst obehag finns vid framför allt timmarna före och själva starten. Flygplatser i sig är inget jag får någon rädsla av, däremot tycker jag det är drygt med allt folk och bök, även om jag vet att böket är nödvändigt för allas säkerhet.

 

För att bli av med rädslor sägs det ju att man ska utsätta sig för det man är rädd för och absolut, så är det. Sedan jag började mitt nuvarande jobb har jag fått flyga ett antal gånger och visst blir det mindre och mindre oro för varje resa, även om den inte försvunnit helt.

 

Var börjar egentligen en rädsla att gro? Vad gäller min flygrädsla kan jag inte vara helt säker, men säkert har det med 9/11 att göra i viss mån och alla andra flygincidenter man envisats med att se klipp på och läsa om under åren efteråt.

 

Egentligen är det jättemärkligt att jag ens fått någon oro med tanke på min syn på flygning som barn och i viss mån fortfarande.

När jag var liten och upp i yngre tonåren älskade jag flygplan och var supertaggad första gången familjen skulle flyga (då till Rhodos), helt orädd för flygning, det var bara spännande. Jag drömde också väldigt ofta drömmar där jag själv hade flygförmåga.

Och fortfarande idag när man ska spela exempelvis krigsspel eller liknande på datorn så är bland det första jag gör att leta upp helikoptrar och flygplan och dra iväg.

Grejen med det sistnämnda är givetvis att i spel finns inga reella faror. Dör du i spelet dör du ju inte i verkligheten..

 

Bland alla framtida yrken jag funderade löst på ända upp i högstadiet fanns faktiskt pilot. När studievägledaren började dilla om en massa fysträning och krav på bra syn (utan glasögon eller linser) lades de planerna dock snabbt på is.

 

Kanske ligger en del av rädslan i att man inte har kontrollen själv snarare än själva flygandet. Det är ju samma sak om man sitter på pakethållaren på en cykel där den som cyklar verkar måttligt stabil i sin framfart. Inte är det att sitta på en cykel man är orolig över utan förarens förmåga att föra båda fram till målet i säkerhet, att man själv inte är den som har kontrollen.

Sen är det klart att det lär vara viss skillnad på känslan av att falla tiotusentals meter från himlen och på att köra i diket med en cykel..

 

Jag kommer förmodligen aldrig att bli pilot. Inte bara på grund av synen (det där med synfel är tydligen bara till en viss gräns, men exakt vilken har jag inte koll på) utan för att jag nog är för bekväm av mig med att riskfritt sitta hemma och gasa runt i spel snarare än sätta livet på spel i en dödsföraktande barrel roll i en riktig flygmaskin.

 

För stunden är jag dock mest sugen på att åka på en fet kryssning. Båtar och skepp är nämligen inget jag har någon som helst rädsla för (snarare tvärtom, jag tycker, till skillnad från många andra, att det är lite gött när fartygen gungar) trots att jag läst hur mycket som helst om Titanic (filmen från -97 är också en av mina favoritfilmer), Estonia och andra fartygskatastrofer.

 

Tiden är märklig och våra rädslor likaså.