Lunarstorm - Ett manifest och avstånd från det detaljstyrda

Plötsligt började Lunarstorm åter ta upp min existens.
Eller rättare sagt "Stajlplejs" som det återuppstått som på grund av namnrättigheter.
 
Lunarstorm var ett community som många fortfarande är bekanta med, inte minst 80- och 90-talister.
Innan Facebook, Twitter, Instagram och mycket annat fanns Lunarstorm, eller Lunar som man oftast sa förkortat.
Skillnaden mellan detta community och företrädesvis Facebook (let's face it, Facebook ersatte Lunar för många, efter en mycket kort övergångsperiod via Bilddagboken) är att man interagerade med väldigt mycket mer nya personer än bara sin lilla slutna vänkrets.
 
Absolut, det är praktiskt att kunna samla sina vänner på det sätt som Fb erbjudit, men Fb har sedan det startades blivit så löjligt mycket sämre i sin strävan att försöka hänga med i tiden eller vad utvecklarna nu sysslar med.
Det enklaste exemplet att peka på är att man förr såg ALLT i kronologisk ordning från sina vänner i flödet.
Nu? Nu syns inlägg från de man senast interagerat med. Har du tryckt gilla på nåns inlägg är alltså sannolikheten större att du får se deras inlägg än nån av dina andra vänner. Kom igen liksom, trams!
 
När nu Lunar finns igen har runt 18000 pers redan registrerat sig sedan det kom online runt årsskiftet. Av dessa kan blott cirka 1100 vara online samtidigt på grund av serverbegränsningar.
Trist, naturligtvis, men för oss ihärdiga/nördar som tycker detta är fantastiskt har det inte varit några problem att vara inloggade. Jag har lyckats i princip hela tiden och börjat känna igen ett antal människor som uppehåller sig på Lunars mest aktiva del, "Tjöt".
 
"Tjöt", eller "Klotterplanket" för de allra flesta på senare år, är helt enkelt ett allmänt chattflöde där man går in och kan skriva hipp som happ till allt eller ingen.
När jag var yngre och sökte chattmöjligheter fanns detta plank, Aftonbladets chatt samt Okej-chatten.
Aftonbladets chatt var, trots den som vi alla vet urusla tidningen i sig, faktiskt helt fabulös. En ren chatt, med flera chattrum och massa människor ständigt online.
Att man beslutade sig för att stänga den var ett klart genomkorkat beslut rent ut sagt. Varför begränsa människors behov av att ta kontakt med varandra? Galenskap.
Okej-chatten var en ganska sorglig historia. Den kändes alltid rätt så b, buggig och det var sällan några intressanta samtal med de få som hängde där. Trots detta var det ändå den som levde kvar längst märkligt nog.
Och så har vi då planket på Lunar.
Jag ska inte säga att jag själv hängde där överdrivet mycket, det vore lögn. Jag föredrog privata meddelanden, quiz och dylikt. Men det var ändå en viktig social funktion med sitt flöde och sin variation av folk och ämnen.
Likt Aftonbladets chatt diskuterades här allt mellan himmel och jord, men mer öppet än i Aftonbladets chatt.
Hos Aftonbladet hamnade man ofta rätt så omgående i privata chattar med folk medan man på Klotterplanket aktivt hela tiden fick sitta och hänga med i det stadiga flöde av skrift som förflöt. Mer action kan man säga!
 
När nu Lunar gjort comeback har jag hängt såväl natten mot lördagen som kvällen och natten mot söndagen inne på Tjöt-sektionen.
Till skillnad från förr är jag nu mer intresserad av de allmänna konversationerna än enbart de privata.
Om man utgår från mig själv och det flertalet trevliga prickar jag stött på inne i chattrummet kan det absolut sägas att ett behov ännu finns hos människor för denna typ av community.
Vi vill inte bara ha allt personifierat/skräddarsytt och detaljstyrt. Vi vill fortfarande kunna stöta på det oväntade och nya bekantskaper.
Tar man bort alla moment av överraskning och bara ersätter dem med det som människan storebrorsmässigt tros vilja ha uppstår en ohälsosam mättnad som många inte riktigt kan sätta fingret på.
Vi vill ha något, men vet inte vad.
 
Med en tillbakagång till ett mer öppet community utan detaljstyrning och storebrorsbeteende tror jag vi får det vi verkligen vill ha:
Överraskningar som vi själva har kontroll över.
Komplext, men ändå så busenkelt.
 
Många kommunikativa förståsigpåare vill så gärna tala om för oss vad vi tros vilja ha och hur allt ska styras på bästa sätt för att vi ska nå dit.
Det funkar inte så.
 
Hur mycket någon än försöker få alla att dra åt samma håll och påvisa det vi "behöver" så kommer alltid en stor del av befolkningen att bilda sin egen uppfattning och påtala vad de verkligen vill ha.
Motargumentet här från förståsigpåarna blir att den största massan vet bäst. Icke.
Den stora massan har bara enats om en åsikt för stunden, det är inte samma sak som att den vet bäst. I nästa stund kan den ha bytt till den åsikt som några få andra tyckte redan från början.
 
Vi är bara människor och vi är alla olika. Det enda vi verkligen kan enas om är att det är bra för oss att hitta alla möjliga kommunikationsvägar för att kunna fortsätta vara vänner.
 
Precis som i människans natur finns det inget varken rätt eller fel sätt att avsluta detta inlägg på.
Jag väljer att göra så som jag själv så ofta tycker om att göra, för det ligger i min natur. Jag avslutar med en låt jag tycker om.
 
Tack, hej och tyck om varandra. Kjamiz!
 
 

Kommentarer

Kommentera bums här:

Edert namn:
Bli stammis?

Mail:

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback