Ännu en sväng till brädgården i altanframväxandets anda stod idag på schemat.

 

Jag har en sorts hatkärlek till doften av behandlat trä.

När man var liten åkte man ofta med paps till diverse brädgårdar, inte minst Långås trä, och tyckte att det enda roliga typ var att öppna och springa igenom en massa exempeldörrar som stod inne i affären. Själva miljön med trä och sågspån var måttligt roande.

Det hela märktes för övrigt även i skolslöjden där jag föredrog att sy saker snarare än att stå och sandpappra trä så att spåndammet yrde.

 

Idag kan jag tycka att trä från brädgårdar luktar ganska gott, och en brädgård idag är ofta betydligt mer inbjudande än den kunde vara förr. Blandade känslor som helhet alltså.

 

Ska man snacka trä så bör man också nämna att det naturligtvis är en tripp ut i naturen som är det ultimata. Doften av skog och friskt trä är något helt annat än en massa plankor på en brädgård. Naturen ger känslan av rofyllt och livskraftigt på samma gång.