På något sätt är all press borta nu. Alltså den finns där, men ändå inte. Jag har känt det som att jag levt under press under hur lång tid som helst. Jag har aldrig riktigt kunnat slappna av. Jag har, sanningen att säga, mått ganska kasst. Men jag är inte den som viker mig hur som helst. Aldrig.

 

Har snackat med ett par vänner nu under kvällen. Vänner från förr och nu. Båda får mig att inse hur jag är, och hur jag varit. Det är egentligen inte jättestor skillnad. Jag är fortfarande den som står upp för mina vänner.

 

Många gånger i det förgångna stod jag upp för speciellt en vän. Han var min bäste vän i låg- och mellanstadiet och jag blev redigt förbannad om någon gick emot honom. Jag kan bli arg än idag bara av att tänka på att någon skulle få för sig att gå emot honom.

 

En annan gång på senare år skulle jag och några vänner på en road trip och vi blev påkörda. Jag körde bilen och hann nätt och jämnt svänga undan för att undvika stora skador för oss i vår bil. Det första jag gjorde efter att vi stannat var att storma rätt över till damen i bilen som körde på oss och skälla ut henne ordentligt.

När folk hotar att skada mina vänner, och i det här fallet även min bror, blir jag nästintill mordisk i sinnet och går in i stark försvars- och attackställning på en och samma gång. Sägas skall är att det givetvis var kvinnan som gjorde fel i situationen i fråga och var ute och cyklade likt den sämsta clownen August.

 

Den senaste gången jag kan komma på att jag blev rejält förbannad likt de tidigare tillfällena var när det blev bråk på en bar i Kungälv. Min bäste vän vid den tiden (och fortfarande) snackade med en tjej. En snubbe i kobåjsarhatt började tränga sig på tjejen och min vän undrade vad snubben höll på med. Snubben fick mord i blicken och närmade sig vännen. Jag, som inte tolererar sånt crap, ställde mig upp och försökte snacka med snubben. Snubben lyssnade inte på mig utan gick till direkt attack mot mig (notera att jag alltså nu är trejde part i sammanhanget) och tog tag om min tröja i kragen. Troligen trodde han att jag skulle falla ihop som en skraj snigel av detta, men så fungerar inte jag. Jag käftade emot tills en rätt vek vakt kom och typ styrde av det hela. Sen gick jag och mitt sällskap därifrån.

 

Det sistnämnda scenariot vet jag att jag beskrivit förut. Min poäng med allt detta är att jag kommer fortsätta försvara mina vänner, eller familj. Hur dum situationen än är och hur utspelade vi än skulle verka vara. Jag kommer aldrig överge de jag bryr mig om. That's it.

 

Det är något som sällan händer på riktigt idag i samhället. Det är skillnad på kärlekslojalitet och lojalitet bara för att. Debatten är jävligt snedvriden och folk misstolkar humor för hån. Nåväl. Det är en annan debatt för en annan dag.