Sagan om den försvunna plastbrickan

I ett halvårs tid ungefär har jag haft en grå plastbricka liggandes på fjärde hyllan uppifrån i min filmbokhylla.
Idag tänkte jag lägga den i jackfickan så jag kan lämna den till den personen som ska ha den nästa gång jag träffar på denna.
Dessvärre tyckte inte brickan att det var läge att ligga där den skulle längre.
 
Först kom en svordom. När man för en gångs skull ska ha skiten så ligger den inte där man lagt den, naturligtvis!
Efter svordomen började letandet. Först i närområdet, det vill säga hyllan, runt filmerna, andra hyllor och så vidare.
Efter en stund utvidgades dock sökandet till att omfatta hela rummet, främst fokuserat på lådor, och fler svordomar började hagla.
 
En och en halv timme senare med letande i nyss nämnda lådor ett antal gånger samt i skrubben, köket och alla andra omöjliga ställen som brickjäveln skulle kunna gömma sig på av outgrundliga anledningar så började jag överväga det jag velat undvika ända sedan starten: leta i dammsugarpåsen.
 
Letande i dammsugarpåsen är den absolut sista utvägen och jag letade därför lite extra på samma ställen jag vart på samt andra helt orimliga ställen. Jag ringde också mamma och frågade vart hon skulle letat om hon var jag efter idén om att "Mammor hittar alltid allt med en gång."
Dessvärre fick jag bara tips om alla ställen jag redan letat på samt det som nu var oundvikligt: dammsugarpåsen.
 
Med en suck la jag på luren och hasade mig mot skrubben för att plocka fram dammsugaren.
Av rent uppenbara anledningar är det inte mysigt att rota i en påse fylld med damm. Men jag var också tveksam med tanke på hur det var senast jag öppnade en dammsugarpåse, det vill säga när delar av lägenheten var förpestad av ohyra från nån gammal jävla matta (troligen) som legat i skrubben sedan långt innan jag bodde här.
När jag öppnade påsen den gången sprang flera små skalbaggshelveten ut. Således öppnade jag denna gång med stor försiktighet, bara för att.
 
Jag fick sen smådamp. En mordisk instinkt som är sällan skådad kom över mig. Inte nog med att dammsugarpåsen var fylld till bredden, i öppningen visade sig också en liten jävla skalbagge och något annat märkligt långsmalt djur som tittade nyfiket på mig och undrade vad det var frågan om.
Med bestämda steg gick jag till städskåpet och rev upp dörrarna våldsamt. Mordsprayen sedan förra gången satt strax i handen och decilitervis med kemikalier sprutades in i hålet som sedan täpptes igen.
"DÖ INKRÄKTARE, DÖÖÖ!" var mina enda tankar. För säkerhets skull sprayade jag även i slangen och täppte igen båda ändar. Som pappa sa så kanske det dröjt sig kvar något ägg sedan senaste ohyresräden. Det var ju trots allt bara en enda liten skalbaggsjävel jag såg och inte flera som kutade ut.
 
Efter detta lugnade jag ner mig i några sekunder, andades frustande den fräna kemikaliedoften som spred sig i hallen och lade sedan lugnt dammsugarpåsen i en plastpåse.
Jag fick inte glömma mitt ursprungsuppdrag, vilket ju var att söka efter brickan i påsen.
Att göra det inomhus, exempelvis i badkaret, i en överfull, kemikaliesprayad möjlig storohyrespåse var ju uteslutet.
Istället tog jag med mig påsen, en sax, en batteridriven cykellampa (den är bättre än min vanliga ficklampa) samt en stor portion tålamod och gick ut till glasåtervinningshuset.
 
Vid huset slängde jag bryskt påsen på den stelfrusna halvmeterhöga snömassan och började småirriterat klippa upp den digra dammsugarpåsen.
I påsen syntes inget som rörde sig mer än mitt petande med saxen och grävande bland den sega, gråa dammassan. Det enda jag hittade förutom damm var små pappersbitar och några tunnplastbitar.
Således var denna aktion endast bra ur skadedjursbekämpningssynpunkt och helt meningslös i grå plastbitsletarsynpunkt.
 
Efter min lilla forskande exkursion täckte jag över den måttligt spännande och föga givande utgrävningen med snö och lämnade skiten åt sitt öde. Dödar inte sprayen det eventuella liv som finns kvar där så gör definitivt kylan det.
 
Nu är jag inne igen och har fått tillbaka känseln i fingrarna samt noggrant tvättat den stackars lilla dammgrävande saxen.
Jag känner att lägenheten är mycket trivsammare än innan, men vad gäller slutet på mysteriet med den försvunna plastbrickan så lämnar historien ett tomrum. Bättre lycka i framtiden antar jag.
 
Om du, kära bricka, läser detta så kom hem. Och kom inte och säg att jag inte letat efter dig.

Kommentarer

Kommentera bums här:

Edert namn:
Bli stammis?

Mail:

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback