Senaste veckan har jag mest haft förrgår, alltså fredagen, i huvudet. Detta eftersom det är ett klimax av två saker jag jobbat med under en längre tid.

Göteborgs Friidrottsförbunds årliga jullunch ägde rum och till detta hade jag dels haft i uppdrag att ta fram den stora skylt/idolbild på Christian Olsson som ska hänga i Friidrottens Hus i all evig tid, dels skulle jag intervjua ett antal före detta idrottare i samband med lunchen.

 

Christian Olsson, en av såväl Göteborgs som Sveriges största friidrottare genom tiderna, var definitivt huvudperson på lunchen och förutom avtäckningen av den stora idolbilden fick han även en hyllningsfilm, som jag klippt ihop, uppspelad inför de hundratalet deltagarna.

Detta var på intet sätt min stund och jag stod aldrig i rampljuset, men visst kände man sig lite stolt när man märkte hur uppskattat allt var. Då kändes allt väldigt värt.

Christian intervjuades även på scen av lunchens konferencier Rickard Olsson och båda uttryckte att de var lite tagna av stunden.
Lite mer om det hela går att läsa HÄR om man är intresserad.

 

 

Förutom bilden och filmen hade jag som sagt även intervjuer på agendan. Ett antal före detta göteborgska friidrottare hade kontaktats och fyra av dessa med lite olika karriärer skulle intervjuas under fredagen.

Exakt vilka dessa fyra var tänkte jag inte avslöja nu, men en av de som var på plats är ju ganska uppenbar och dennes kommer troligen att publiceras inom ganska snar framtid på GFIF:s hemsida.

 

Nervositeten för intervjuerna hann aldrig komma någon gång, allt kändes bara bekvamt och naturligt och intervjuoffren var enkla och trevliga att ha och göra med.

Intervjuerna ägde inte rum inne på själva lunchen utan lite avskilt i ett av hallens rum på andra våning. Tanken är att de ska publiceras på hemsidan lite då och då.

Fler intervjuer kommer troligen även att göras under våren med de som inte hann närvara på lunchen.

 

Sammantaget har allt ovanstående känts positivt och utvecklande. Jag trivs helt enkelt.

 

---

 

Natten mot fredagen var sådär. Den hyfsat mindre påannonserade stormen (jämfört med den som haussades upp till löjliga proportioner för ett tag sedan) bröt ju ut. Denna storm som knappt nämnts ruskade om både i Dösebacka och nere vid sommarstugan. Vid sommarstugan rasade grannens träd, och vår lyktstope ser ut som en värre version av lutande tornet i Pisa.

Blåsten var en stark orsak till att jag sov uruselt natten mot fredag. Jag la mig runt 23.45 och när jag senare vaknade till kändes det som att jag sovit jättelänge, men.. enligt klockan bara en timme. Och så höll det på, en timmes sömn, titt på klockan, en timmes sömn, titt på klockan. Med andra ord sov jag mycket oroligt.

Dagen som följde sömnen var ju som sagt betydligt bättre, men jag var väldans sliten på kvällen, både psykiskt och fysiskt.

 

Direkt efter jullunchen och ihoppackande av denna åkte jag ner med familjen till Olofsbo.

Fredagskvällen blev lugn och på lördagen var det julbord på Varbergs Fästning som gällde. Maten var prima och jag rullade übermätt tillbaka till bilen och somnade på vägen hem.

Vanligen brukar jag bli sugen på mat under kvällen och/eller natten, men efter brakjulbordet åt jag inte en bit till. Det är först nu, när jag sitter och äter frukost/brunch som jag får ner något. Då har man ätit duktigt.

Ölen jag drack till maten, Moose Juice, var en mörk, stoutig upplevelse på 9,1 %. Den var så mastig att den räckte hela julbordet och lite till. Helt okej, men inget man häver i sig direkt.

Efter hemkomsten skrev jag ihop två artiklar.

 

---

 

Idag ska jag göra lite jobb också, men mer på ett planerande stadium, inget som ska ut idag eller så.

Med andra ord blir det en ganska lugn söndag.

 

NU ska jag äta. Hejs!