Falun har varit mitt hem i sammanlagt sex år i livet, två gånger tre år med två års uppehåll emellan.

Efter första treårsperioden trodde jag att jag var färdig med Falun, men jag hade fel, det fanns ett sug kvar.

Denna gång är suget definitivt borta.

 

Alltså, jag har haft grymt många roliga stunder denna andra pluggsejour, främst det första och delar av det andra året, men nu är det liksom nog, pluggtiden är över.

Absolut, det finns inget som säger att jag inte skulle kunna återkomma för jobb någon gång i framtiden, men just nu är jag lite mätt på livet här. Jag vill ta nästa steg och det känns som att det steget just nu fortsatt ligger i Göteborg där jag söker lägenhet ständigt.

 

Falun är underbart fint och jag har alltid trivts här och har hur många minnen av olika slag som helst härifrån, men det är Göteborg som är hemma i första hand, så är det bara. Den känslan har växt sig starkare och starkare från första stund på praktiken i våras och på något sätt blev seendet av Känn ingen sorg på bio i Stockholm (jag kommer dit i nästa inlägg då jag fortsätter med andra och avslutande delen av road tripen) den sista bekräftelsen på att jag saknade väst något ofantligt.

 

Jag är inte uppvuxen mitt i Göteborg och är alltså inget citybarn egentligen. Jag är uppvuxen ute på landet utanför Kungälv norr om Göteborg. När jag var liten och i tonåren såg jag mig aldrig som sugen på att bo i stan, men nu är det det enda jag vill. Jag vill in till Göteborg och starta livet på allvar.

 

---

 

Nu är det vilopaus för dagen i Falun. Jag och pappa har packat och slängt saker hela dagen sen tidigt i morse. Jag har rensat bort en hel del som jag tidigare sparat. Det finns en gräns för hur länge man kan/vill behålla saker av nostalgiska skäl. Vissa saker har sin tid och några av dessa försvann idag.

Dags att dricka lite mjölk och bli stor och stark. Mjölk för mig är vad spenat är för Karl-Alfred. Typ.