Egentligen finns det inte mycket mer man kan säga än så, 4-4. Resultatet i sig siffermässigt är svårt att begripa mellan två lag som historisk hyllats för att vara stabila defensivt. Att man har vetskapen om att det är lilla Sverige som hämtat upp 4-0 till 4-4 mot ett av världens bästa landslag är på ytterligare en oförståelig nivå.

Det är nya tider nu, det är sannerligen nya tider.

 

 

Vi såg på matchen hemma hos Sinander. Sinander själv, jag, Peter, Matte, Martin, Claes, Stefan och Johan hade alla bänkat oss på en relativt liten yta och med en allmän inställning efter den knappa segern mot Färöarna och Tysklands kross av Irland att detta blir en oerhört tuff match.

 

1-0 kom och det var mer ett konstaterande av vad man visste skulle hända, ingen var riktigt arg.

2-0 och lite fler röster började höras.

3-0 och ilskan över hur lätt Tyskarna fick göra vad de ville och hur usel uppställning Hamrén valt sipprade från mångas munnar och fyllde mångas tankar.

 

I halvtid var det ändå relativt lugnt, men mycket uppgivet. Matchen var ju körd.

 

När 4-0 trillade in haglade svordomarna och Matte gick hem.

Matte gjorde en tabbe.

 

Plötsligt kom 4-1 och man blev glad över ett litet tröstmål. Den enda som visade optimism över matchen i rummet var Martin.

 

4-2, okej, Tyskarna gjorde en tabbe, vi blev glada för ännu ett tröstmål, men att göra fler mål? Näe, det kändes inte helt realistiskt.

 

4-3, vad fan händer?? Nu kan ju allt hända!

 

Sana bränner ett gyllene läge, man sjunker ihop lite och tänker "Faan, så jävla svenskt, att det alltid ska vara såhär!"

 

4-4. Explosion. Taket lyfter, rutorna skakar, golvet gungar och alla flyger alla runt i Sinanders rum. Ett jubel och en glädje som jag inte hört och känt sedan jag vet inte när. 3-2 mot hollan i all ära, men detta var några resor värre. All aggression och uppgivenhet från det som hänt innan 4-1 föll in och några byten gjorts till en mer offensiv uppställning försvann all världens väg och istället sken vi och alla andra som bevittnat miraklet som solar som skulle räcka till att värma upp en kylig Olympiastadion i ett antal vintrar framöver.

 

Det finns egentligen ingen förklaring mer än att det är för sådant här man älskar fotboll, världens mest underbara sport.

 

Aldrig har vägen hem till Norslund gått så snabbt, man flöt fram på glädjemoln. All segerwhisky som jag och Peter tog när vi nådde min lägenhet ledde till en småbakis onsdag, men det spelar ingen roll.

 

Sverige, Sverige älskade vän.

 

Nu ska jag gå och köpa tidning, detta är ett nummer man för en gångs skull vill ha.

 

Tack kära landslag för en magisk afton, tack!