Jag fick min första mobiltelefon någon gång i högstadiet.

Många andra hade haft en 3210 länge, tydligen den mest inne telefonen som fanns. Men jag fick ingen, inte i början av högstadiet i sjuan när de var poppis.

I slutet av sjuan eller början av åttan fick jag istället uppföljaren, 3310:an. Den var mycket fräckare, där kunde de andra sitta med sina klumpigare 3210:or och vara avis medan jag var en av de få som hade fått vänta och istället fått något bättre.

 

Nokias modell 3310 följde mig sedan ända upp till första året på högskolan. Jag har aldrig varit en prylbög som känt att jag måste ha de senaste tekniska prylarna bara för att. Om något jag har funkar; varför ska jag skaffa något nytt för dyra pengar bara för att det är det allra senaste?

Visst, det var en kul känsla när alla andra hade 3210:an och jag hade 3310:an, men det var ju inte för att jag försökte köpa det senaste, det var för att mina föräldrar inte tyckte jag behövde 3210:an när den kom.

Det hade inte varit lika kul om alla hade köpt 3310:an bums då också, det hade inte känts speciellt alls. Inte för att jag hade brytt mig speciellt då om de gjort de, men ändå.
Jag gillar inte att följa strömmen, trender, mode. Jag gillar att göra saker som jag gillar, inte som andra bestämmer att jag ska gilla.

 

Efter första året på högskolan, alltså runt 2006, så hade jag bytt batteriet på 3310:an ett par år tidigare, men det nyare började också dö alltmer. Batterierna var 3310:ans svaga punkt och det var dags för en förändring.

Eftersom jag gillade 3310:an så ville jag inte ha en helt annorlunda i utformningen och fastnade till slut för en som kunde blinka i massa färger. Barnsligt, men fräsigt! Och kan ni tänka er, man kunde både ringa och skicka sms med den! Dessutom hade den en kamera. Eller kamera och kamera, den omvandlar verkligheten till en färgad pastellklick snarare. Hur som helst var 3220:an i min hand.

 

Sedan jag flyttade till Falun min andra sejour har röster höjts ett antal gånger om att jag ska byta mobil.

Javisst, jag ska byta mobil, när jag hipp som happ får en ny jag trivs med eller den jag har går sönder.

Men till dess duger min 3220 bra. Den har överlevt många dödliga situationer, men är än så länge fullt funktionell och smidig.

 

Dagens undran: På 90-talet och fram till typ mitten av 00-talet så försökte man göra telefoner mindre och mindre och smidigare och smidigare. På senare år har trenden varit den motsatta, man ska gå runt med en liten TV i fickan istället. Alltså, vadan denna plötsliga förändring? Jag vill ha en smidig telefon som jag kan bära runt utan krångel. Som mobilskärm är den mäkta stor men som det som den nuförtiden ska användas för, typ läsa-skärm och titta film-skärm, är den pluttig. Om jag ska se på film så vill jag ha en skärm där jag ser något, inte en liten pluttig sketskärm bara för att jag kan och det är modernt. Det förtar halva filmupplevelsen med en pluttskärm.

 

Anyhow.. vi kom ifrån ämnet.

 

I veckan när jag var hemma-hemma fick jag sms av Comviq, som jag haft som kontantkortsoperatör sen tidernas begynnelse. De har alltid funkat prima och jag har aldrig haft anledning att byta. Nu kom de äntligen med ett abonnemangserbjudande som var värt i jämförelse med kontantkort och jag skulle kolla upp saken nu när jag kom upp till Falun igen. Jag hann dock inte förrän jag blev uppringd av Comviq idag.

 

I vanliga fall brukar jag dissa försäljare rätt så omgående, men detta var ju hos en operatör jag gillade, med ett erbjudande jag redan sett grunderna till och funderade på. Det var förmodligen en av försäljare Gabriels lättare säljningar någonsin. Att han sen kallade mig för mitt andranamn Lars i hela intervjun är en annan sak.

 

Så ja, nu har Björkman tagit nya vuxenpoäng genom att signa sitt första abonnemang. Adjö kontantkort och tack för alla år!