Snön har fallit ännu mer över Falun. Tjoho.

Dammit, ge mig sommar, grill, sol, kall öl och sköna tider!

Okej, man kan ha sköna tider på vintern också, men inte lika sköna och inte på samma sätt.


Drive - En film jag blev kär i direkt när förtexterna började spelas. Innan dess hade ett lovande intro utspelat sig med en iskall Ryan Gosling som flyktbilschaufför. När sedan förtexterna drog igång där Gosling kör genom mörklagda gator med en av mina favoritlåtar inom elektronisk musik, Kavinskys Nightcall, spelandes och en del synkronisation mellan bild och ljud på ett sätt jag också föredrar att göra så var det inget snack - detta kunde bara bli en bra film.
Resten av filmen gjorde mig inte besviken. Samspelet mellan Gosling och enbarnsmamman Irene (Carey Mulligan) var smått magiskt och musikvalen filmen igenom var perfekta.
Det enda jag skulle kunna sakna är att filmen pågick ännu längre. Det är ungefär det enda. Slutet är lite otippat, men mycket skönt gjort.
Hatten av för en mycket sevärd film (som för övrigt är nominerad till Oscar i just den kategori jag hyllat här ovan, ljudeditering).
B B B B+


Water for Elephants - Film som utspelar sig runt depressionen i USA om ung kille (Robert Pattinson) som blir av med sina föräldrar i en bilolycka. Då alla ägodelar var belånade för att betala av hans veterinärsutbildning ger han sig av för att söka lyckan någon annanstans. När han följer ett tåg hoppar han på som fripassagerare. Tåget visar sig vara ett cirkuståg och Pattinson blir snart introducerad för cirkusens direktör (Christoph Waltz)..
Utan att berätta hela filmen kan man säga att det härefter blir en form av kamp mellan Waltz och Pattinson.
Filmen i sig är ingen makalös historia, men den är ett klart bra tidsfördriv, främst för att Christoph Waltz återigen lyckas göra en mycket trovärdig och mindre sympatisk karaktär.
B B B


A Separation - Iransk film, nominerad till Oscar för både bästa originalmanus samt bästa icke engelskspråkiga film. Främst är filmens karaktärer extremt välspelade av alla skådespelare. Utöver detta är det en typ av vardagsdrama gällande exempelvis skilsmässa i en familj och pengaproblem i en annan. Det är inte någon glad saga vi bjuds på utan en film som bara känns väldigt verklighetstrogen.
Vissa stunder kan filmen te sig en aning långsam i tempot men detta glöms snabbt bort av att man verkligen vill följa de välskrivna dialoger som sker.
Ingen feelgood-film någonstans alltså utan mer en betraktelse av hur vardagen kan se ut.
B B B B


---


Har slutligen börjat kolla på Sopranos också. Ett avsnitt avklarat. Än så länge kan man väl mest hoppas på att det tar sig (vilket jag är helt säker på att det gör). Ett långt intro kändes det mer som än ett riktigt avsnitt i en serie.

It's hard to explain