The Mechanic - Jason Statham är en av mina favoritskådisar så denna film hade jag väntat på ett tag. Dessvärre var den en rätt intetsägande historia. "Twisten" räknar man ut omgående och sedan är det mest en väntan på att den ska bekräftas med lite action emellan. Eller ja, knappt det. Trots att jag såg den för bara någon vecka sedan så har jag redan glömt det mesta av den. Statham lärde upp sin ena chefs son att bli lika bra hitman som han själv. Typ. Sen var det inte så mycket mer. Stor besvikelse. B

Kidulthood och Adulthood - Kidulthood första filmen med Adulthood som uppföljare. Handlar om ungdomar som växer upp i England. Runt 15-årsåldern, gäng, mobbning, våld. Lite sådant. Det är dock en väldig förenkling om det hela som gick lite djupare än så med vänskap, kärlek och att man faktiskt kan ändra sig, hur jävlig man än har varit. Klart sevärda. B B B B som sammantaget betyg.

För Kärleken - Film om det krångliga Sverige (och världen i stort) där ett antal historier vävs samman. Rasism, motsättningar, rädslor, men även till sist att vi innerst inne har förmågan att sätta oss själva åt sidan och hjälpa andra. Rätt fin och internationell känsla, kändes inte som en traditionell svensk film. Danny Glover i en av huvudrollerna jämte namn som Ulf Brunnberg och Tuva Novotny. B B B+

---

Filmer får mig ofta att tänka, reflektera. De filmer som inte får mig att göra det måste vara antingen komedier eller välgjorda actionrullar, allt annat känns som waste of time. Jag antar att det är en av anledningarna till min svårighet för skräckfilmer bl.a.

Komedier och action i all ära (filmer som man bara kan slänga på när man vill slippa tänka, vilket ju inte är min starkaste sida..) men de som sätter igång hjärnan och alla tusen tankar är ändå de som fastnar djupast och i mångt och mycket tilltalar mig mest.

Ska jag beskriva mig själv med en mening blir det ungefär:
Humoristisk envis tänkare med ett skört och starkt hjärta

Lät det pretentiöst? Kanske det, men det gör det inte mindre sant.

Hur skört och starkt går ihop? Jag tar lätt åt mig, vrider och vänder på saker så att det ibland gör ont, det sköra kan inte stöta bort. Går in dit man inte ska gå, vandrar i minnen, tankar, drömmar som bara snurrar till saker. Tar också åt mig om andra man bryr sig om mår dåligt, tänker på dem, ramlar in i tankar som rör dem och bygger världar.
Styrkan kommer i att hur ont det än gör så håller hjärtat. Det viker sig inte, vägrar att ge upp.

Det syns inte på mig på utsidan. Håller nästan alltid god min bland andra människor men någon enstaka gång ibland så låter jag en dag vara en grinig dag fastän jag är bland folk. Oftast håller jag mig hemma för mig själv de dagarna, men ibland funkar det inte att vara stängd och sätta upp en fasad trots att man har skola.

Att vara allvarlig är inget jag egentligen tycker om när man umgås. Ibland tvingar man sig när det har med skolarbete att göra, om det är t.ex. grupparbete som gäller, för annars blir det ju inget gjort. Mitt skämtande funkar liksom inte då.
För det är den starkaste fasaden jag lever av, humorn. Om skämtandet inte fick finnas där skulle livet vara skittrist. Problemet är bara att man kan misstas för att vara oseriös och inte alls kunna se allvaret i saker.
Där har vi den skumma paradoxen av att vara Richard. Seriösa känslor och tankar, men för att palla av vardagen behövs skämtandet som ligger mig lika varmt om hjärtat och risken att ses som oseriös uppstår fastän man är hur lojal och pålitlig som helst.

Ni ser, bara det att man sitter och hårdanalyserar sig själv.. det är inget som gjorts över en natt. Det händer ideligen.

Sen handlar det inte bara om mig och att hålla masken uppe när det gäller skämtandet. Jag tycker om att se andra människor le och vara glada. Det är så enkelt.