En människa drömmer i snitt fem till sex drömmar per natt. Vissa minns massor av sina drömmar medan andra knappt minns några alls. Jag är närmare den sista kategorin och minns kanske några gånger i månaden vad jag drömt om.

För någon vecka sedan drömde jag en dröm om att jorden gick under. Jag minns inte några detaljer nu mer än att det var det den gick ut på och att den var väldigt påtaglig så att man kände stort obehag när man väl vaknade.

Drömmen föll i glömska fram till nu när det sinnessjuka i Norge hände och bror Linus idag började snacka konspirationsteorier o.s.v.

Ibland stannar man helt enkelt upp och undrar vilken sjuk värld vi lever i och vartåt det hela barkar, om vi håller på och skapar vår egen undergång (eller som Arnold sa om människor i Terminator II: "It's in your nature to destroy yourselves") I andra tanken är det hela inget nytt, vi människor har alltid gjort galna saker, bara på olika sätt under olika epoker och med olika verkningsgrad.

Det viktiga tror jag är att försöka klara av den svåra balansen mellan att dels bry sig och förstå det hemska och dels inte stanna upp och tänka på hemskheter som händer för mycket för att det helt enkelt inte är hälsosamt.

Henrik Schyffert uttryckte det rätt bra i The 90's när han använde det i sammanhanget om varför humor fanns till:

"Vi människor är de enda varelserna på den här planeten som har ett intellekt som är stort nog och smart nog att förstå att det finns äckliga saker som pågår på den här planeten, vi förstår att det finns svält, AIDS, död, krig, homofobi, rasism och så'nt där, det förstår vi, att det finns Englamördare och tyskor som åker till Arboga och slår ihjäl barn, det fattar vi att det finns. Men, om vi skulle sitta och tänka på det på riktigt hela tiden och försöka analysera det, till slut skulle våra hjärnor brinna upp för det är så mycket äcklig information /.../"


Att vara människa är att kunna bry sig, men också ha förmågan att ta sig vidare. Jag jobbar med det, det hoppas jag alla andra gör också.