Tycker kvällen började bra, gick rätt så bra. Sen kom ifrågasättanden på kåren om ens person. Att jag inte skulle ha erfarenhet, att jag inte visste vad jag talade om, att jag skulle vara dryg av vissa anledningar. Sådant gör mig arg. Påståenden som bevisar att man inte vet vad man talar om. Antaganden totalt grundlösa.

Ja, jag kan verka dryg i vissa sammanhang, det är inget jag hymlar med, men när jag vet hur jag känner, vet hur jag fungerar, vet att jag faktiskt inte har svårt för vissa saker, förstår vad det hela handlar om - är det dryghet? Är det dryghet att veta hur man fungerar? Är det dryghet att kunna saker, utifrån livets erfarenheter? Är det dryghet att prata om sport när man faktiskt varit idrottare?

Svaret på alla frågor: nej. Naturligtvis inte.

I kursen vi gått har begreppet "att vara sin egen psykolog" tagits upp. Det är inget drygt i att säga att man varit sin egen psykolog i många år. Det är fakta, hur det är. Jag har under de två åren jag bott hemma efter förra pluggsejouren haft väldigt mycket tid att fundera på världen, mig själv och allt annat runtomkring.
Jag förstår att många lär sig av de kurser vi går nu. Jag förstår att mycket är nytt. Jag förstår intresset och att många finner det givande, fine det är bra för er, inga problem! Men att jag inte gör det har inget att göra med dryghet. Vad ska jag säga? Jag tycker inte saker vi gått igenom hittills är nya, ska jag då ljuga om det för att verka "mindre dryg"?

När folk försöker vara psykologer åt mig.. snälla. Jag vet mycket väl hur jag fungerar. Jag känner till mina brister. Jag har lärt mig av livet. Jag är inte perfekt. Det blir inte bättre av att någon försöker gå in och leka hobbypsykolog och påpeka saker. Det är fortfarande inget nytt. Visst, den dagen någon säger något nytt kommer jag att lyssna, men det känns inte som att någon ens varit i närheten än så länge. Allt är självklarheter. Vad begär ni att jag ska säga?

Sammanfattningsvis: Jag tycker om att diskutera med folk. Jag tycker om att bli lyssnad på, lika mycket som jag tycker om att lyssna på andra. Jag tycker inte om när folk börjar ifrågasätta min person med utgångspunkten att "du har fel!" och "såhär fungerar du!" Jag förespråkar en dialog. Jag tycker om att sitta och samtala om livet, luta mig tillbaka med en öl och bara vara. Den personen som helt förstått mig, den personen finns inte ännu i min närhet som jag vet om. Närmast att förstå är min bror, Linus.

Jag vill ha kul, njuta av livet, komma vidare. Det är jävligt svårt många gånger och mycket egentid och tänkande krävs, men det går. Jag tror att andra har lite liknande tankar. Kom vidare och ha kul. Jag funderar förmodligen alldeles för mycket, men jag kommer vidare. Bit för bit. Jag hoppas ni gör det också.

Don't stop believin'. Just don't.