Så var det dags. Den där irriterande känslan som man vart med om så många gånger förut. Och skriver man exakt vad det handlar om här är man väl körd i framtiden också. De flesta fattar säkert ändå, om inte annat fattar de när de pratat med mig. Är ingen livsavgörande big deal egentligen, men jag har råkat ut för scenariot alldeles för många gånger för att bara vifta bort det som "det är så'nt som händer". Jag vet hur världen funkar.

Vad räckte inte till? Det är det som är den stora frågan. Vad skulle gjorts annorlunda? Vad gjorde andra så mycket bättre än en själv?

Jag är inte missunsam mot andra, men jag vill alltid veta för egen del vad som saknas.

Man kanske ska vara nöjd, men det ligger inte i min natur. Det är alltid lättare att fokusera på tillkortakommanden än sådant som faktiskt är bra.

Tills jag fått ett klart svar på varför det blivit som det blivit så nämner jag inte mer om saken. Inte mer än att dagen är ännu mörkare nu än himlen utanför var redan innan.