Efter att ha väckts runt ett av ett otroligt viktigt Comviq-sms så använde jag dagen till att korra lite texter på Kelen.

Framåt seneftermiddan var det sedan dags att bege sig då Henke kom och hämtade upp för körning hem till honom via systemet.

Med fyra öl i högsta hugg körde vi fifa ett tag tills det var dags att jäkta mot bussen. Dessvärre missade vi den med någon minut och käkade istället varsin kebabrulle i busskuren i väntan på nästa in mot götet.

Väl i centrum ställde vi oss bland allt annat folk som skulle se på Sahara Hotnights och fick, efter en småtöntig drag-konferencier presenterat dem, höra bandet spela.

Spelningen var helt okej och jag kan pricka av ännu ett av alla band/artister jag vill se i livet från min lista.


När jag stod där bland havet av folk och "Loneliest city of all" började spelas så försvann jag bort lite i tankarna. Jag kände direkt att det var höjdpunkten på konserten och rös lite i kroppen medan jag funderade på "Hur kommer detta vara när jag blir gammal? Hur länge kan man känna sig ung, gå på denna typen av musik, stå i ett folkhav?"

Grejen är att det känns som att man måste ta till vara på all denna typen av musik nu. Se bara på ens föräldrar, de lyssnade på mer ungdomlig och blandad musik en gång i tiden, men nu är det nästan bara dansband och skit (sorry mams och paps) man hör strömma ur deras högtalare. Vad hände liksom? Kommer vi också bli sådana när vi blir äldre att vi är nöjda med livet och bara vill höra glad musik och inget som är ångestladdat, rivigt, poetiskt, tungt, undomligt och piggt längre?

Sedan tog låten slut och jag kom tillbaka ur transen och tankarna till verkligheten. Jag bestämde mig för att njuta så mycket som möjligt medan jag kan så får vi se hur det går. Man kan ju inte göra annat än det, eller hur?

..men visst hoppas jag verkligen att jag fortsätter spela Veronica Maggio på högsta nivå och dansa runt hemma i smyg, visst hoppas jag att jag verkligen fortsätter sjunga Queenlåtar för full hals i duschen och visst hoppas jag verkligen att jag kommer kunna tycka mindre gladlynt musik är underbar även när jag är gammal och grå.

Dansband.. tack, men nej tack.