Bli arg tjänar inget till, det är som det brukar.
Jag pratar om eurovisiontävlingen.

Syftet med att ha en bra låt som skulle vinna försvann för flera år sedan. Nuförtiden premieras tondövhet, intetsägande dunk, ballader utan själ och variation osv osv, I could go on and on.

I tisdags fick jag vidare en bra låt av två möjliga:
Slovakien
Belgien

Idag fick jag också med mig en bra av två möjliga:
Sverige
Rumänien

Sammanlagt har jag i lördagens final fyra bidrag totalt som jag kan gå med på att de vinner:
Belgien
Rumänien
Tyskland  (direktkvalificerat)
Frankrike (direktkvalificerat)

Av de fyra hoppas jag helst att Tyskland tar hem hela tjottaballongen, därefter Rumänien eller Belgien och Frankrike på en fjärdeplats. Frankrikes låt är på gränsen till att vara en kass klubblåt, men på grund av soundet och att det finns en lite skum vemodig melodi mitt i partajandet så får den ändå lite själ. Videon till låten suger dock, men det är inget som är särskilt relevant.

Att Sverige inte gick till final? Ingen överraskning. Låten var för bra för att europas kretiner ska förstå det hela med allt sitt vax i öronen. Ursäkta, var jag elak nu? Buhu då, så bra, det kan de ha alla de som inte röstade på Anna eller möjligtvis Rumänien.

Puh. Nu andas vi lite.

Musik är ett känslomässigt krig som jag inte tror någon sida någonsin kan vinna. Jag anser mig stå för den mer själfyllda sidan. På den sidan finns inte totalt känslokalla dussinlåtar som ManBoy eller medialt upptrissade platinablonda sångerskan jag vägrar nämna med namn annat än LG.

Men visst, fine. Vill ni stå på den sidan som, om den växer, till slut kommer att döda musiken så gör det då. Skulle ni nå'n gång lyckas har jag för längesedan försvunnit från denna värld och kan leva vidare med en själ som inte är förstörd.

And I'll be back again, and again, and again, and again, and again, and again, and again...

Må detta vinna. Musik man blir glad av helt enkelt.

 

Riktig musik. Så enkelt är det.