Man får ta många roller när man är i skolans korridorer. Ansvar. Eftersom jag är i så många klasser, speciellt på Jörlandaskolan, så känns det lite som att det är "mina" barn, eller hur jag ska uttrycka det. Alltså, inte mina som i mina egna, men mina som jag bryr mig om som jag vill ska må bra och att det ska gå bra för.
Jag vet inte hur andra lärare arbetar eller så, men mina ögon vandrar alltid över alla händelser. Alltid lika analyserande som vanligt. Jag ser var det är lek, bråk, skratt, tårar. Jag lägger mig inte i om det är någon situation jag tror att barnen själva klarar av. Kan de lösa det själva är det bara bra, men går det inte så finns jag där.

Idag hann jag knappt ha rast själv eftersom mina hökögon uppfattade händelser omgående. Jag tog några steg in i fikarummet och såg genast att en kille just ramlat och låg på marken. Jahopp, mot ytterdörren bums där jag möttes av en elev som just skulle in och ha tag i en vuxen. Det fanns lärare ute på gården, men de måste ha missat situationen, alternativt inte hunnit uppfatta den lika snabbt. Tjejen som skulle hämta en vuxen hann ju liksom inte ens fram till personalrummets dörr :) I vilket fall var det raka spåret till killen som hade råkat snubbla och skrapa upp ena armbågen. Doktor Richard begav sig sålunda iväg med den skadade och letade plåster en stund. När tröstande ord sagts och plåster satt på plats infann sig åter tanken om att ha lite rast. Knappt hann jag ta fem steg innan en liten gråtande tjej förklarade att hon träffats av boll i både huvud och mage. Nya tröstande ord, men inga plåster som behövdes denna gång. Hipp som happ hade rasten hunnit ta slut och min nästa lektion tog fart. Så kan det gå :)

Sista lektionen kände jag mig lagom liberal och eftersom vädret var såpass vackert som det var så lät jag den sista halvtimmen de som ville sitta i solen utanför fönstren och måla. För att snabbt och smidigt komma dit och in lät jag dem ta genvägen genom fönstret. Inte den optimala genvägen, men betydligt smidigare än att de skulle behöva springa runt hela huset så fort de skulle hämta pennor, papper eller annat mojs. Man kan inte vara gestapo hela tiden. Det är trots allt vår som äntligen kommit och lite måste man bjuda till. Det uppskattades självklart och i princip alla (det är alltid ett fåtal som hellre springer runt och kräver tillsägningar, men det får man ta) satt snällt utanför och ritade.
Plötsligt under denna sista lektion kom också ett par elever från parallellklassen (som jag också haft förr) och sa att deras vikarie försvunnit. "Jaha..??" tänkte jag och gick lite småstressat bums in till deras klassrum där givetsvis musik på hög volym satts igång. *Klick* så stängde jag av den, bytte några ord med de ansvariga eleverna som intog sina platser och väntade en liten stund i klassrummet tills jag såg att den flyktade i mobil pratandes vikarien till slut var på väg att göra comeback. Sen gick jag tillbaka till min klass där arbetet fortskred som innan.
Börjar nästan känna mig hemmastadd i gamet :P

---

HIPP HIPP HURRA för lillebroder Linus som fyller 21 idag! Av mig fick han kylväska och darttavla. Tyckte det var mycket passande nu när det är vår och sommar på G!

Mormor hälsar också på över helgen som resultat av Linus åldrande och under kvällen nu käkades våfflor. Inte för att jag är en jättefan av just våfflor, men ett par klämmer jag alltid ner!


Näe, nu tar vi ett avsnitt "Fawlty Towers" innan sovdags!

[to himself]
Basil Fawlty: Zoom! What was that? That was your life, Mate! That was quick, do I get another? Sorry, Mate. Back to the world of dreams. Yes, dear?