Kvinnor, damer, madamer, femininum, honor, fruntimmer, flickor. Ni har många namn, ni av det andra könet.
Vad vore världen utan er?

Ni kan, bara genom att visa er, lysa upp vilket rum eller grå dag som helst. Det är märkligt. Ni behöver liksom inte göra någonting, det räcker att ni finns, att vi får syn på er så går ett antingen medvetet eller omedvetet uppiggande rus genom kroppen.

Utan er skulle majoriteten av oss killar inte ha något att leva för. Vare sig ni förstår det eller tänker på det eller inte så är det faktiskt så det är. Varför skulle vi killar annars gå upp om dagarna? Om ni inte fanns skulle vi bara gå upp, sucka, hänga med grabbgänget och snacka fotboll, hockey, bilar eller vad man nu är intresserad av. Det är roligt till en viss gräns, men det skulle alltid finnas en känsla av saknad. Ett stort tomrum som bara ni kan fylla.

Många av er har kanske svårt att tro mig, men jag hoppas ni förstår att det är så här det är.

Ni är underbara! Tack för att ni finns.

---

Har för mig att jag tänkte skriva det ovanstående redan igårkväll när jag låg och grubblade, men det förstärktes i vilket fall av nattens dröm.
Jag åkte och hälsade på och vi hade det mysigt (mysigt som i att vi som nyförälskade tonåringar kysstes och höll handen, inget annat). Kyssen kom när vi ramlade i snön och jag hamnade ovanpå dig. Filmiskt, absolut, men det är inte direkt något otänkbart scenario. Promenaden vi skulle ta där du bor blev inte så lång, vi plockade upp några av dina vänner på vägen (genom en liten tvättstuga?!) och hamnade på en extremt sunkig bar där din pappa och några av hans kollegor var och en massa undermåliga toaletter fanns. Romantiken i drömmen var vid det här laget en aning i skymundan och jag vaknade. Extremt snuskiga toabås sätter liksom inte direkt en mysig stämning. Men folk var glada i ditt kompisgäng iallafall, alltid nå't.

Vem drömmen handlade om? Trodde ni verkligen jag skulle skriva det? ;)

---

Jag säger det igen: ni är underbara.