Rädslan den går över, men den där oron stannar kvar

Jag hade vissa problem med att röra mig igår. Idag gick det lite bättre. Så går det när man pga ojämna lag tvingas vara med i idrotten..

Jag hymlar aldrig med att jag inte direkt är världens mest gymifierade människa. Det finns verkligen inget tråkigare än att gå och träna. Den enda gången idrott är kul att delta i är om det är t.ex. i någon bollsport, någon match sådär. Då kan man stå ut med svettandet för att det är så kul. Bara gå till ett gym och studsa runt eller lyfta massa vikter och bli varm och svettig på kuppen? Nej tack. Jo, simma är kul också, om vi undantar bollsporterna, för då märks det inte att man slajmar ner sig med svett och värme, man blir automatiskt svalkad.

Med denna bakgrund så vill jag ha sagt att det var längesedan jag var så aktiv som när jag i fredags fick hoppa in som idrottslärare. Första två lektionerna var det innebandy och eftersom lagen som sagt ständigt var ojämna så fick jag kasta mig in och vara med. Största delen av tiden som målvakt, men även lite utespelare. Båda två gick förvånansvärt bra måste jag säga! Överraskade mig själv.

Priset för detta aktiva deltagande blev dock att knäna var ömma som satan, och även lite av vänstra foten pga felbelastning för att kompensera för högerknäet under en period. Inget som störde mig dock under sportutövandet, det ska till allvarligare krämpor än så. Däremot igår när jag vaknade upp som en stelopererad zombie från midjan och nedåt så var det inte lika kul. Rörde mig myyyycket försiktigt och långsamt större delen av dagen. Men det var absolut värt det denna gången.

---

Min bloggaktivitet på senare tid har inte varit lika aktiv som för ett par månader sedan. Vad det beror på vet jag inte riktigt, men jag har kanske inte lika mycket att få ur mig i små omgångar. När jag väl skrivit något det senaste så har det ju ofta blivit rätt långa inlägg. Man skriver väl av sig tillräckligt antar jag.

---

Snart mat, sen någon film eller nå't för att skingra tankarna. Har varit mycket intryck de senaste dagarna. Fattar egentligen inte hur fort allt gått. Jag har alltid varit en rätt nervös person när det gäller att prata inför grupp, iallafall INNAN själva händelsen, när man väl stått framför en massa folk och kommit igång så flyter det oftast på utan problem. Men tiderna runtom, när man får tänka en massa.. tänka, ständigt detta jävla tänkande.. människans förbannelse, att ha förmågan att analysera så mycket. Det är nog en av anledningarna till att man tycker att det var så mycket lättare när man var yngre - man tänkte inte så mycket på saker runtom det man höll på med just för stunden, man analyserade oftast inte längre än det som just hände.

Visst är det en gåva att kunna tänka så mycket som man gör, att kunna inse en massa saker och förstå saker. Men det kan också lika gärna vara ett helvete..



Scream and shout, over and out



För att refrängen är grymt bra


Kommentarer

Kommentera bums här:

Edert namn:
Bli stammis?

Mail:

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback