Kan man må så bra så att man mår dåligt? Alltså inte att man mår dåligt pga att man mår bra, men bara att man når en gräns där man mår så bra att man är tvungen att må dåligt för att det var så längesen, som att man förträngt det. Jag tror jag börjat närma mig den gränsen.

Men det är lugnt, det är en vecka kvar till jag ska dra iväg ju. En vecka är fullt tillräckligt att hinna vara lite nere. Visst låter det lite väl kallt planerat? Konstigt till och med. Men annars vore inte jag jag..

Har egentligen aldrig känt mig som en medelsvensson i mängden. Jag har ofta velat bli det, men om jag kommer lyckas eller inte i slutändan, det är en annan sak. Ena sidan av mig är rebellisk och estetisk (jag var t.ex. väldigt estetisk och uttrycksfull som barn, backade inte för att föra oväsen, sjunga, vara med i pjäser) och vill ut och röja järnet, fullt ös medvetslös, festival osv. Sen har vi den andra sidan, den trygga, lugna, förnuftiga, som inte vill något hellre än att skaffa familj, bra jobb, kunna luta sig tillbaka och slappna av med en underbar flickvän och barn som springer runt och leker.
Problemet med dessa två sidor är att de ju är varandras motsatser och svåra att balansera. Ofta tror jag det innebär att flera sidor trycks tillbaka inom mig som egentligen borde få utlopp. Den rebelliska sidan har växt sig allt starkare på senare år och som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har tankarna på familj försvagats och fokus flyttats mer till andra saker såsom roadtripen nästa vecka och mer kortsiktiga saker som nöjen. Framtiden känns liksom ändå så oviss så "fullt ös medvetslös"-devisen är mycket lättare att applicera på livet.
För att gå över till den trygga sidan så har den till 75% dominerat ända sedan högstadiet och fått mig att orka igenom olika perioder som den rebelliska sidan förmodligen skulle ha svårt att hantera rationellt. Skulle den rebelliska fått dominera kan jag gissa att studieresultaten hade gått åt andra hållet mot vad det blivit under åren.
Men båda sidor behövs. Hos alla människor. De som bara lever efter den rebelliska tror jag blir olyckliga allteftersom. Glada och lyckliga utåt men med ett tomrum inom sig, utan att kunna känna sig riktigt trygga eftersom hela livet bara är en oplanerad fest. Lever man tvärtom bara efter den trygga sidan så får man nog ett rätt tråkigt liv som kan leda till ett sammanbrott i medelåldern. Om man däremot kan balansera så att man både kan skaffa sin familj och trygghet men ändå göra något galet ibland så har man lyckats.

Jag jobbar på balansen. Nästan alla jobbar nog på den hela livet. De som bara väljer ena vägen gör det till synes lätt för sig, men skadar sig själva utan att helt förstå det. Det är vad jag tror iallafall.

Just nu väljer jag övervikt åt rebelliska sidan. Vem åker på roadtrip med tankar på pension och framtid?