Hemma och vänder en snabbis över helgen. Anledningen stavas U2-konsert som jag var på under lördagskvällen. Jag är inget hardcorefan av U2, men de är absolut bra och ett band som man känner att man bör ha sett någon gång i livet.

Konserten började lite trevande med ett antal låtar som kändes lite småplatta tyvärr, men sedan lyfte det alltmer framåt mitten av konserten då det musikaliskt kändes skitbra att få uppleva. Efter höjdpunkten i mitten så blev det lite plattare igen innan det återigen lyfte mot slutet. "One", "Sunday Bloody Sunday" och "Unknown Caller" var de nummer som var starkast för mig . Den höjdpunkt jag väntade mig få uppleva med "With or Without You" uteblev dessvärre då Bono svävade iväg lite väl mycket på just den. Kalla mig hård, men jag blev faktiskt lite besviken på framförandet av just den låten. Tur då att de tre andra nyss nämnda låtarna gjorde desto starkare intryck.
Jag läste just på både GP och AB att ingen av kritikerna där är så förtjust i "Unknown Caller". Men vad väntade jag mig? Kritiker och jag brukar sällan vara överens. Varför? För att kritiker helt enkelt suger i 9 fall av 10 och har extremt tveksam smak. Så lätt förklarades det.
Visuellt var det godis från början till slut i och med den jättekonstruktion som scenen bestod av. Mäktigt är bara förnamnet och denna dyra anordning,"The Claw", är det jag glasklart tar med mig starkast från spelningen.

Sammanfattat var det en härlig kväll med fantastisk stämning och trevligt sällskap i form av Henke och Josefin och deras pappa. Enda minusen var som sagt att "With or Without You" inte blev den höjdpunkt jag hoppats på, samt att några nöt bakom oss inte kunde hålla käft om oviktigheter och istället försöka lyssna/sjunga med i musiken. Att en av dem också spillde öl på min stackars armbåge var inte heller uppskattat.

Sof gött, jag är seg som en åldrande lemur.