Antingen håller jag på att bli gammal, eller också har min kropp inte riktigt hängt med i omställningarna från att vara uppe på natten och sova länge på dagarna i våras, till att lägga sig tidigt och gå upp tidigt i Eskilstuna, till att åter försöka vara tillbaka i lunket att vara uppe länge och sova länge. Jag tror på det sistnämnda..

Igår var jag tvungen att gå upp vid halv tio för att kunna hinna komma igång och cykla in till Kungälv, eftersom det går ytterst begränsade bussturer här utifrån den avkrok jag växt upp i. Detta gjorde att jag började sega ihop vid tvåtiden på natten och fick ge upp vid tre för att kollapsa i säng. Klockan tre är ändå rätt sent säger ni, men det beror på hur man ser det. Förr har jag orkat det utan problem, minst.

Fast sen finns det också gånger som man kommer förbi den där "kollapsgränsen" och så att säga "startas om", som att någon väcker upp en med en så'n där defibrillator. Ena sekunden ligger man och halvsover, glider ifrån världen allt mer, sen kanske man vaknar till helt plötsligt antingen av sig själv eller av att någon väcker en och vissa gånger är då kollapsen över, man är tillbaka på banan! Sådana stunder uppskattas. Om det är bra för kroppen eller ej det har jag ingen aning om, men jag har heller aldrig fattat hur min kropp fungerar:

- Jag är nästan aldrig sjuk, max två gånger per år om ens det.
- Jag har hög smärttröskel, de gånger jag skadat mig har jag inte ofta legat kvar och ojat mig utan istället fortsatt, enbart ackompanjerad av en hagel svordomar.
- Jag har aldrig haft några allvarliga fysiska skador mer än en gång mitt vänstra knä hoppade ur led och blodfylldes. Just vänster knä är min stora svaghet och det jag alltid ser upp med de gånger jag sportat. Urhoppandet har skett ett antal gånger under åren.
- Sömnen som jag pratat om är mycket varierande. Vissa dagar vaknar jag efter ca fem timmar och mår prima, andra dagar vaknar jag efter nära 10-11 timmar och mår då oftast sämre än om jag bara sovit fem timmar. Sex timmar är det som genomsnittligt passar mig bäst, dvs inte de 8-9 timmar som läkare brukar förorda.
- Jag sover som bäst mellan fem på natten och elva på förmiddan ungefär, dvs jag är en B-människa som det så fint kallas. Det betyder inte att jag är en sämre människa utan att jag är kvällsmänniska snarare än morgonmänniska (där beteckningen är A).
- Till att cykla kan jag ha oanad energi och orka rätt mycket, men ska jag gå istället så blir jag småsliten ganska snabbt.
- Är ganska lättränad om jag bara vill, men personligen så tycker jag inte om att träna. Det enda sköna med träning är när man är färdig och kan duscha, eländet är över. Möjligen simma är okej för det känner man sig inte utpumpad, varm och jobbig av. Och fotboll på skoj, bara för att jag ju som bekant älskar fotboll och det tar överhanden. Med lättränad menar jag att jag lätt och rätt fort kommer över jobbighetsgränsen i en form av träning, bara jag ger mig den på det. Efter den gränsen pinnar bara kroppen på, varm och jävlig, men inte lika besvärad.

Nog med detta, men ni fattar hur jag menar, jag har rätt stort förtroende för min kropp eftersom den aldrig bryter ner, mer än de gånger sömnen säger ifrån och knäet har hoppat ur (men just knäet var flera år sedan nu).

Så vad var min poäng? Det har jag redan glömt. Just det, där avslutar vi med en annan svaghet, mitt minne är ibland inte på topp. Jag minns ofta de mest konstiga saker och glömmer viktigare. Tankspridd professor typ.

Professor Richard, doktorand i poänglöst inlägg med fokus på egen hälsa.