Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det..

För mig är det ständigt sportlov, påsklov, sommarlov, jullov, höstlov, whateverlov. Som alla vet så hade jag hellre haft ett bra jobb, men nu är det som det är och när man då har en massa lov, så borde väl ändå allt kännas ganska skönt och frid och fröjd? Jodå, jag ska inte klaga egentligen, det kunde varit så mycket värre, men det som är irriterande med att ha lov hela tiden det är att inte alla andra har lov hela tiden. Alla ens vänner, speciellt när de inte ens bor i samma stad utan är utspridda över halva landet. Därför känns det så skönt att det snart är sommarlov även för alla andra. Då känns det som att det blir ett sommarlov för mig också, ett riktigt, inte bara ett falskt varje-dags-lov.
Missförstå mig rätt, jag vill inte klaga, jag vill bara att vissa detaljer ska ändra sig.

Jag behöver alltid saker att se fram emot efter att de inträffat. Just när något inträffar som jag har sett fram emot så är det underbart, jag insuper så mycket jag kan av stunden och gör allt för att det inte ska ta slut, sneglar mot klockan och försöker njuta av alla sista självande sekunderna. När det hela är över och jag inte har något sedan innan att se fram emot nästa gång blir det tomt, så tomt.. Jag hade så mycket lättare förr att bara vara och inte behöva saker som hände. Förr, under skoltiden, när allt var så tryggt. Då visste man alltid att skolan lunkade på, det hände alltid nå't, även om man bara slappnade av och levde i stunden.
Marcus var här förra helgen, något jag sett fram emot länge. Vi hade inte setts sen i höstas och det är rätt märkligt att från att ha umgåtts massor i tre år, varav ett vi ju bodde ihop och delade lägenhet, så träffas man knappt alls. I vilket fall gick den helgen så äckligt fort och när den var över klarade jag mig i flera dagar utan att känna tomhetskänslan just eftersom det gick att leva på intrycken ett tag. Men nu är jag där igen, letandes efter något att se fram emot, kämpandes mot slentrianen och tomheten. Sommaren i sin helhet är det jag kan se fram emot så det är inte så farligt egentligen, men kortsiktigt så finns det just nu ingenting. Nada.

Många av mina tankar senaste dagarna har gått åt att fundera på hur jag förändrats de senaste åren. Den Richard som tog studenten och lämnade Kungälv är inte alls den Richard som kom tillbaka. Visst är det i grund och botten samma Richard med samma värderingar, men många detaljer har ändrats och erfarenheterna har utvecklat och byggt om vissa drag i mig. Det allra tydligaste som jag kommit fram till är synen på jobb och karriär, och synen på kärlek. Den gamla Richard tänkte inte på några omständigheter och var naiv, nästan fånigt godtrogen och lätt att styra om personen i fråga betydde tillräckligt mycket. Han brydde sig inte om vilket jobb han skulle få i framtiden, bara han hittade den han älskade. Det var allt som betydde något. Han trodde blint på att hon plötsligt skulle stå där, kvinnan i hans liv, och allt skulle vara the end, lyckliga i alla sina dagar. Den gamla Richard levde i en sagovärld där problem försvann till nästa kapitel skulle börja. Ingenting var omöjligt.
Idag är jag ännu mer tänkande än vad jag var då, om det är möjligt. Men tankarna har blivit ännu krångligare, fokuserats om. Idag tänker jag på att jag inte alls vill ha vilket jobb som helst. Jag har inte utbildat mig i tre år och skaffat skulder för att börja sopa gatorna i Hässleholm. Och mer realistiskt än jag tänkte förr: var är största sannolikheten att man hittar tjejen i sina drömmar? Som gatusopare med låg lön, där pengarna räcker till det nödvändigaste, eller som klippare till en hollywoodfilm eller en grym artist där lönen genast räcker till nöjen, kanske kändisfester och vad man än skulle vilja göra, t.ex. resa mycket.
Jag gillar inte det jag just skrev. Det går emot vad mina grundvärderingar vill och tycker egentligen. Det är det värsta med att förändras och börja bli vuxen; man ser illusioner krossas, sagor som inte är sanna, trolleritricks som avslöjas, skulder, konsekvenser, försäkringar, ansvar.



Jag saknar honom ofta, den gamle Richard.

Kommentarer
Postat av: Carl-Filip

Jag håller med dig! ;o)

Dessutom måste jag säga att du är duktig på att skriva och uttrycka dig, vilket gör allt intressant att läsa.

2009-04-26 @ 21:56:42
URL: http://echoesofmythoughts.blogspot.com
Postat av: maria

Varför har du sån liten textstorlek? Jag orkar inte ens börja läsa inlägget. Längden och storleken på texten skrämmer mig..

2009-04-27 @ 00:01:57
URL: http://amria.blogg.se/
Postat av: Larsa

Livet har en facinerande förmåga att ta oss dit vi med all säkerhet inte hade hamnat om man själv fick styra. Jag tror att man påverkar sitt eget liv väldigt lite nu för tiden, kanske var det lika förut, men det är dock utom min vetskap. Man försöker pränta in att ingen människa ska komma in i mitt liv och styra och ställa och låta mina beslut ändras men av någon underlig anledning blir det så till slut. Men som du skriver att du känner att du förändrats den senaste tiden kanske tyder på att du hittat en trygghet i dig själv som du känner att du kan lita på. Jag träffade inte dig så mycket men det jag fick för mig var att du är en grubblare, en tänkare med sunda värderingar, en intelligent pöjk med facinerande problemlösningar. Hoppas du har kvar dessa förmågor och samtidigt känna att du mår bättre. Sköt om dig! /Lars

2009-04-27 @ 07:29:05
URL: http://www.larssundin.se
Postat av: Sofia

Jo, jag brukar göra det ibland :D!

Hahah, lycka till! Men hur stor är chansen ändå, att vi springer på varandra? Eller förresten, haha.. du kanske är stockholmare? Nääää...

Jamen Jönssonligan är ju asbra :D Höhö...

"Två minuter från.... nyss."

2009-04-27 @ 16:55:27
URL: http://sofiaelviranyberg.blogg.se/

Kommentera bums här:

Edert namn:
Bli stammis?

Mail:

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback