6 jävla noll! Det kunde man väl aldrig tro i någon som helst dröm ens! Allt var bara så perfekt! Vädret, matchen, stämningen, musiken, målen; verkligen ingenting solkade ner dagen.

Vid ett drog vi in med buss, jag och Henke, och efter lite smått oorganiserat köande kom vi in på nya skitsnygga arenan och ställde oss på vår sektion, den på kortsidan nedanför klacken, och inväntade matchstart. Redan efter typ sex minuter stod det två noll och sen kom trean och fyran och man stod bara där och gapade, log, fattade inte. Spelet var underbart och Djurgården hade faktiskt ingenting förrän i slutet på andra halvlek då man tvingade Kim till en fin räddande insats. I övrigt var det IFK för hela inträdesslanten och publiken sjöng och stöttade på ett sätt som är obeskrivbart. Det är ett så'nt där tillfälle som man måste vara där för att fatta, speciellt om man är en så'n som bara är lite halvintresserad av fotboll och inte alls kan föreställa sig varför det ska vara sådan hysteri över 22 man och en boll i 90 minuter. Jag minns inte om det var före eller efter Ragnar Sigurdssons förnedrande 5-0 som klacken (eller huvudklacken ska man säga, det fanns i princip tre stycken, varav jag och Henke tillhörde den andra, näst starkaste) fick alla att ställa sig upp, men när man stod där och såg över 18000 personer resa sig och applådera sitt lag blir det en klump i halsen. Det är liksom en sådan kärlek och uppskattning så att det är svårt att ta in, fatta att det är så många som bryr sig.
Den tanke som genast slog mig när den där känslan kom över mig och halsen växte var att detta är det närmaste något religiöst jag kommer att komma.

När matchen var över och 6-0 stod på tavlan gick man ut genom porten till den nya låten "Snart skiner Poseidon" och kände verkligen att livet ibland är underbart. Helt jävla underbart.


(Jag står för övrigt under en av de blåa banderollerna som vecklas upp :)